Notice: wpdb::prepare kallades felaktigt. The query argument of wpdb::prepare() must have a placeholder. Se Felsökning i WordPress för mer information. (Detta meddelande lades till i version 3.9.0.) in /customers/f/4/6/silvystrand.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 3115 Notice: wpdb::prepare kallades felaktigt. The query does not contain the correct number of placeholders (0) for the number of arguments passed (1). Se Felsökning i WordPress för mer information. (Detta meddelande lades till i version 4.8.3.) in /customers/f/4/6/silvystrand.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 3115

Ska du misslyckas, så misslyckas åtminstone ordentligt.

”Jag kan inte rita” säger hon till mig, med ett kaxigt leende och nånting lite trotsigt i tonfallet, som om att hon utmanar mig att bevisa att hon fel. Det är ju trots allt därför jag är där. En klass åk 5-6 som ska att rita illustrationer till en berättelse de skrivit i skolan, med mig på plats en timme eller två för att prata om hur man jobbar som illustratör, och för att hjälpa dem igång med inspiration och små smarta tips om teckning.

Och nu tittar hon uppfordrande på mig och säger med ett tunt lager nonchalans brett som smör över trots och hopp att hon minsann inte kan. Bibliotekarien som också är med oss för dagen påpekar snabbt att hon ju visst kan rita, hade hon inte en bild där nyss som var jättefin?

Med samma leende trotsighet plockar hon fram ett hopknycklat papper ur bänken och vecklar upp det. På pappret finns bara ett kludd av blyerts, vassa streck fram och tillbaka, fram och tillbaka, som aggressivt helt täcker vad som en gång fanns ritat där. Hon håller upp pappret och drar det uttrycksfullt i småbitar. Och det sticker till nånstans i hjärteroten, för jag minns frustrationen, och jag förstår precis. Svårare att sätta ord på det, men jag ser henne stadigt i ögonen och ger det ett försök.

”Vet du vad,” säger jag. ”Det är lätt att göra det lätt för sig. Det är vad många nöjer sig med. Att rita något enkelt, rita av en Kalle Anka-figur och höra folk säga att man är duktig för att det blir likt. Men när man försöker rita något själv, något som är riktigt bra och det blir fel… då blir det istället riktigt dåligt, för att det syns att det är tänkt att vara något bra men som misslyckats. Men det är jäkligt modigt. Att försöka sig på det svåra istället för att ta den lätta vägen ut. För om man inte ens försöker, om man bara ritar sådant som är lätt blir man aldrig bättre.

Vet du att vi som människor, i våra gener, varenda liten cell i din kropp – allt är inställt på att veta hur en människa ser ut. Det är det första ett spädbarn lär sig. Vi vet exakt hur människor ser ut, kan läsa deras ansikten och humör bara man tittar på dem. Så när du försöker rita en människa så gör du det svåraste som finns. Ribban här uppe, du har gett dig själv den tuffaste utmaningen, tacklat det allra svåraste som finns att rita. Det är inte konstigt att det är svårt, för vi ser så himla tydligt när det blir det minsta fel.

Och första bilden kanske blir *pruttljud* och andra bilder kanske blir *pruttljud* men tionde bilden? *mycket mindre pruttljud* Och tjugonde? *knapp liten fis* och trettionde, fyrtionde… Då är det *uppskattande smack med tungan* istället. För att man vågat utmana sig själv, vågat försöka, fast det blir fel och man blir irriterad och besviken.

Det är helt okej att rita över och knyckla ihop och riva sönder de bilderna. Man behöver inte visa för nån. Det viktiga är bara att man fortsätter försöka fast det blir fel. För det är då man tillslut blir riktigt, riktigt bra.”

Detta mindre tal senare flinar jag lite och frågar ”Så. Känner du dig rå-peppad nu?”
”Näe,” säger hon och himlar med ögonen, men flinar tillbaka, och trotset är borta. Vet inte om hon tror mig, men nåt gick fram. Vi går igenom bilden hon vill rita steg för steg, och även om hon suckar och stönar lite så lyssnar hon uppmärksamt.

Jag vet inte hur hennes bild blev tillslut, men efter lektionen, när jag packar ihop för att gå kommer hon och en liten fnittrande grupp tjejkompisar spontant framsipprande i flock och säger hejdå. ”Tack för att du kom hit. Du är verkligen jättebra på att rita,” säger de. ”Och så är du bra på att förklara och få en att vilja rita själv.”

Fuck, yes.

Jag tror det är det som är den absolut största behållningen med att undervisa. Ibland, i de där ögonblicken när man verkligen anstränger så helhjärtat för att nå fram till någon lyckas man ibland uttrycka även för sig själv (om än lite utsvävande och med hjälp av pedagogiska pruttljud) de allra, allra viktigaste små sanningarna i livet.

Siktar man på det mediokra kommer ens potentiella misslyckanden också att vara bekvämt små och hanterbara. Men vill man göra något riktigt stort måste man också tillåta sig att göra riktigt stora misstag, och inte se dem som misslyckanden utan bara som nödvändiga steg på vägen mot målet.

There you have it. Nu förtjänar jag banne mig choklad.

Posted in När Jag Älskar Mitt Jobb | 3 Comments

Gå Över Revbenen (Kreativt Skrivande 2012)

Anak hade redan förlorat en son.

Det var med en svallning av stolthet och hjärtkramande oro han betraktade sin yngste son förbereda sig inför sin mandomsrit, följd av flickornas beundrande blickar. För ett ögonblick var han tvungen att vända sig bort och svälja hårt för att kunna andas.  Hans förstfödde hade gått förlorad långt innan han fått genomgå sitt mandomsprov. Bara en litet barn, omfamnad och neddragen i de blå djupen av den nyckfulla havsgudinnan när han skrattande lekt i de grunda tidvattenspölarna.

Nu stod Malolo istället på den yttersta stranden där hans bror aldrig fått gå, med korallpärlor inflätade i håret och röda ockrastreck på sina solbrända kinder. Morgonsolen själv kunde inte lysa klarare än hans leende då flickorna fnittrande och viskade uppskattande sinsemellan, men Anak kände sin son väl nog att se nervositeten i hans blick bakom de blixtrande vita tänderna och skrattande ögonen. Precis som det skulle vara, tänkte hövdingen och blinkade bort sorgetårarna.

En pojke skulle ge sig ut på sitt livs viktigaste resa för att vinna sin vuxna själ, sin mana, och en man skulle komma åter i hans ställe. I sitt hjärta bad han gudarna att vara barmhärtiga, att sända honom hans enda son säkert tillbaka. Han ledde sitt folk i de rituella bönerna, och med ett hjärta som värkte av sorg och oändlig stolthet såg han Malolo vända sig bort och styra stegen över korallrevet med huvudet buret högt. Som en man.

 

***

De kallade korallrevet mellan öarna för Revbenen – vid lågvatten blottades det och stack fram höga vita klippor som krökta klor ur vågorna. Stenen var hal och vass och i vattenpölarna levde ma’au, bitande stenar som kunde få en oförsiktig fot att svullna och spricka sönder som en övermogen frukt. Malolo gick sakta. Ingen skam vore större än att tvingas vända tillbaka utan att ens ha korsat Revbenen! Att för evigt förbli en halvman, en klumpig pojke i kvinnornas ögon.

Havet skummade och sjöd som en kokgryta på båda sidor om det slingrande revet och han rös vid tanken på gudinnan som dväljdes under ytan. Sedan hans gammelfarfars dagar hade havsgudinnan Paualua hedrats som hövdingafamiljens beskydderska, men innerst inne hade han aldrig kunnat glömma att hon hade tagit ifrån honom hans bror trots att de så troget åsidosatt alla andra gudar för att tillbe och dyrka endast henne.

”Gudarna är nyckfulla,” var allt hans far hade sagt, men han hade gråtit när han sade det.

Malolo mumlade ändå en vördnadsfull bön riktad mot det skummande vattnet. Han behövde allt beskydd han kunde få på sin resa. Mäktigare, farligare gudar väntade.

Den fuktiga sanden var varm under hans försiktiga fötter när han tillslut klev iland på den heliga ön och han stannade upp och drog ett djupt andetag. Tidvattnet hade redan hungrigt börjat gnaga i sig korallstigen han lämnat bakom sig. Ingen återvändo nu, inte förrän hans resa nått sitt slut.

En häftig längtan att titta tillbaka kom över honom, att få se välbekanta ansikten och veta att den vanliga levande världen fortfarande fanns kvar där bakom hans rygg. Men män såg sig inte om, bara små pojkar, så han sträckte på ryggen och började gå.

 

***

Den smala stigen klättrade brant mellan höga gröna träd och kantiga svarta klippblock. Här vandrade bara de vilda djuren – och andarna och gudarna. Elentis ö var tapu, helig och förbjuden för de levande. Bara den som inte längre var pojke och inte ännu man fick vandra här, en enda gång i sitt liv.

Mjukt solljus silade ner genom grenverkets svalka och efterhand som han klättrade uppför berget avtog hans rädsla. Han var Malolo, hövdingason, och innan solen gick ner skulle han välkomnas i de unga kvinnornas armar som en man. Han hade storslaget lovat vackra Taelela en slinga av eldgudens hår så hon kunde trä ett finare pärlband än någon annan kvinna någonsin burit, och hon hade skrattat. Hon var väldigt vacker när hon skrattade.

När den brännande middagssolen krympt skuggorna till små pölar av mörker rakt under träden stannade han och drack ur en ström med klart vatten. En färgglad himmelsfågel studerade honom med vagt intresse och han kunde inte motstå frestelsen att sträcka ut en hand och röra den långa färgglada fjäderdräkten. Fågeln gav till ett förorättat krax och flaxade knyckigt iväg och han skrattade högt. Djuren här hade väl inte sett en människa ofta nog att rädas dem! Eller hade det kanske varit en ande? Hans leende flöt bort från läpparna och han ropade hastigt en ursäkt efter fågeln, för säkerhets skull. Gudarna var nyckfulla, och obarmhärtiga i sin förtrytelse.

Han plockade upp sin noggrant inslagna offergåva, en magnifik dolk i magisk blanksten som kostat hans far femtio pärlband i långväga handel, och kunde knappt motstå frestelsen att veckla fram den och beundra den i solljuset. Istället skvätte han sin varma panna med kallt vatten och reste sig för att fortsätta sin färd. Det var varmare nu, och stigen var brantare, skuggorna färre.

Berget skälvde sakta under hans fötter, ett långsamt stadigt andetag, och jorden på de höga sluttningarna var blandad med grus och fin aska. Han tvingade sig att inte dra upp axlarna som en rädd pojke, men varje gång berget andades under honom darrade han till. Träden blev färre och jorden gråare ju högre upp under himlen han kom, det knarrade av aska under fötterna och gnisslade mellan hans tänder.

Tillslut nådde han upp till molnen, en grå dimma som var våt och torr på samma gång, och det luktade bränd sten och sot. Röken virvlade tungt runtomkring honom och han tyckte sig ständigt ana dunkla skepnader i ögonvrån. Just nu önskade han att han inte skrutit fullt så självsäkert för sina vänner om sina kommande stordåd. Alla nya män kom tillbaka och försäkrade att guden visat sig för dem, personligen mottagit deras gåvor och välsignat dem, men alla visste att de ljög. Det där var ju bara något man sade.

Men några hade kommit tillbaka bleka, tysta och inte sagt någonting alls. Inte förrän efter många koppar kava sent i de mörkaste nätter, då de darrande mumlat om brinnande ögon och en närvaro som tyngden i djupa vatten.

Och somliga, några få, kom inte tillbaka alls.

Malolo ryckte till när han tyckte sig ana ännu en skepnad i ögonvrån och bestämde sig där och då för att han faktiskt helst inte alls ville ha några personliga välsignelser, och att Taelela fick klara sig utan några hårslingor, så vacker hon var.

Luften var stekhet nu och han svettades, släpade fötterna efter sig och undrade om dessa höga sluttningar var tillräckligt heliga för att man skulle kunna lägga ner sin offergåva, be sina böner och ge sig av med hedern i behåll. Knappt hade han tänkt tanken till slut förrän han nästan trampade på en obsidiandolk, halvt begravd i askan. Någon annan hade tydligen tänkt samma tanke – när han kisade i diset kunde han se dussintals enkla små altaren av hopsamlade stenar bland klipporna, strödda med pärlband, knivar och benrester. Han bet ihop och sträckte på sig. Rädda små pojkar kanske slängde sina gåvor och sprang tillbaka hem, men han var en hövdingason och han tänkte följa vägen till slutet. Det var där, i eldskenet på toppen, som de bästa själarna fanns hur som helst, den mana som skapade mäktiga hövdingar, krigare och magiker om man kunde snärja den med sin offerbön. Han höll en hand över näsan för att hålla ute den värsta virvlande askan och fortsatte vidare uppåt.

 

***

Den beslöjade solen och glöden från bergets brinnande hjärta färgade dimmorna röda när han tillslut nåde krönet, och hans knän var så svaga av nervositet och utmattning efter den långa klättringen att han nästan snubblade omkull. Överallt låg skatter av obsidian, snidade benprydnader och blodfärgade trasor av mönstrade mullbärstyger. Berget andades tungt, kokade inuti med ett dån som tryckte över öronen, och han kände sig plötsligt oändligt liten. Han slickade sig om läpparna och grimaserade åt den otäcka smaken av salt svett och aska. Vid randen av den brinnande avgrunden vecklade han vördnadsfullt fram sin offerdolk ur det skyddande papperstyget och förundrades åt hur blankstenen drack värmen ur luften och blev lika brännande het själv.

 

När han tittade upp insåg han som ett hårt slag mitt i maggropen att han inte var ensam.

Elenti, den högste av tvillingöarnas gudar, stod inför honom med sitt mörkt pauaskimrande hår och röda slöjor svallande i den flimrande varma luften som fenorna på en fisk i strömt vatten. Malolo kraxade till och föll ner på knä och bad tyst till alla förfäders andar att guden inte måtte ha hört hans högmodigt lättsinniga löfte till Taelela.

Elenti stod tyst och mäktig, och lät en blick mer bländande än solskivan vid middagstid glida över honom. Han kröp ihop och höll upp den magnifika dolken som en sköld framför sig, lät läpparna forma de uråldriga offerböner hans spruckna pojkröst inte bar att uttala.

”Gudinnebarn,” fnös guden, och hans röst ekade och speglades i vulkanens muller. ”Havsdyrkare, gudinnedyrkare – har din förrädiska ätt så glömt de gamla sederna att du bär fram köpta offergåvor till din gud?”

Blankstenen glödde så het i hans händer att han tvingades släppa dolken ner i den mjuka askan. Elentis smyckade röda fötter steg in i hans synfält och han stirrade skräckslaget upp i det bistra ojordiska ansiktet.

”Jag varnade din faders far i en dröm att han valde en farlig stig den dag han satte gudinnan över mig i sina böner,” fortsatte guden och lade sina beslöjade armar i kors över bröstet. Malolos mage kändes som när man just dykt från den högsta klippan men ännu inte slått igenom vattenytan.

”Jag varnade din far i en vision när han kom till mig för att vinna sin själ för snart tre dussin år sedan. Och ändå!” Vulkanens muller steg morrande och berget skälvde argt under honom. ”Ändå kommer du krälande hit, hövdingason, med gudinnans böner på dina läppar! Med falska, köpta offergåvor som inte spillt en droppe av ditt eget svett, ditt eget blod!”

Malolo gnydde kvävt och försökte kräla bakåt på knän och armbågar utan att det märktes vad han gjorde. Inte ens efter en hel natts drickande hade männen någonsin nämnt något sådant här. Det lät avgjort inte som en välsignelse.

”Låt det inte sägas att jag inte var barmhärtig,” sade guden och höjde sin hand. ”Låt det inte sägas att din svekfulla ätt inte fick mer varning än ni förtjänte. Nå så dö då, du och din blodslinje, välj att dö som de gudinnedyrkare ni är, till andras lärdom.”

Berget vrålade och stegrade och slungade brinnande aska milshögt upp i skyn, och utan att han själv visste hur det gick till fann sig Malolo tillbaka på fötter, springande som en vind-ande bort, bort från kratern och guden så fort benen bar honom. Han hörde ett vredgat utrop bakom sig och insåg att han nog förmodats möta sitt öde med manlig tapperhet. Nej, nej, nog med låtsad manlighet! Hans fötter flög fram över den virvlande askan när brinnande stenar större än kanoter dundrade ner bland de glesa träden omkring honom.

Överallt i den virvlande dimman tyckte han sig skymta gudens röda gestalt och han sprang nerför det ursinniga berget fortare än någon väl sprungit någonsin förut, sprang blint genom rök och eld och aska. Långt nedanför sig såg han Revbenen resa sig ur tidvattnet och nästan snyftade av lättnad. En mans pilgrimsfärd var över samma stund han korsade korallrevet, så sade de uråldriga sedvänjorna. På andra sidan väntade verkligheten, den levande världen, där det inte fanns svartsjuka gudar och aska och eld och där inte själva marken ruskade sig som ett sårat djur under ens snubblande fötter.

Så nära! Hans lungor brann och fötterna hamrade när han till sist kastade sig över den fuktiga sanden och ut på det skrovliga korallrevet mot säkerheten.

 

***

Bara en gång tidigare hade Anak känt samma fasa som när det heliga berget exploderade i skymningen. Bara en enda gång, när gråtande kvinnor kommit med budet om hans lille Tufues död i havet. Någonstans där på det brinnande berget fanns nu hans ende levande son och hjärtat var plötsligt för stort, för söndertrasat för hans bröst.

Han hade vakat med sitt folk vid revet hela den långa dagen, väntat med olidlig stolthet och oro på den unge man som snart skulle komma vandrande tillbaka till dem. Men berget brann, den högste hade dömt annorlunda. Inombords ville han bara rasa mot alla nyckfulla gudar som så lättvindigt lekte med människors liv såsom hajar kastar runt med hjälplösa sälungar, men det var bara tomt och tyst och kallt därinne, för sargat ens för sorg.

Förblindad såg han inte ens Malolo förrän ett sus gick genom gruppen och hans hustru klamrade med vita fingrar kring hans arm, slet upp hans blick mot det stigande revet. Över den fjärran stranden sprang hans son, avtecknad som en skugga mot eld och rök, ut över revet tillbaka till de levande sprang han, och Anak skrek med de andra tills hans hals värkte.

Men så tvärstannade pojken, vände sig i fasa när vattnet i pölarna omkring honom började bubbla och koka. Ur röken på den fjärran stranden trädde Elenti, den högste själv fram, röd och brinnande, och omkring Anak föll folk på knä med utrop av förvåning och rädsla. Malolo stod som förstenad ute på revet och tiden tycktes plötsligt stå stilla. Men när guden höjde sina brinnande händer mot pojken vrålade Anak ursinnigt och rörde sig utan att tänka.

Han hade redan förlorat en son. Han tänkte inte förlora en till, vad de helgade gamla sederna än må säga. Guden hade ju själv brutit dem genom att lämna sin ö för att småsint fördöma en pojke som redan nått det fredade revet!

Med all sin själ, all sin mana, allt sitt blödande faderhjärta slungade sig hövdingen framför sin son i samma stund som elden omslöt dem; han steg framåt och slog ut med sina armar som för att slita till sig lågorna ur gudens grepp och betvinga dem. Och någonting omöjligt hände där på revet, där elden brann klarare tills inga ögon längre kunde se på den, någonting hände där en faders kärlek och mod mötte en guds krafter och övervann dem.

 

***

Malolo kände värmen omsluta dem, men som en solvarm sommarbris, inget mer. Hans far hade fångat eldklotet och brottades med den som en man som kört spjutet i en anfallande vildgalt. Bredbent, rotad i den jord han härskade över kämpade han, och till sist stöp elden som ett nedlagt djur, löstes upp i intet i hans stora händer.

När det bländande ljuset falnade stod de ensamma och orörda kvar, Malolo och hans far. Borta var elden och guden, och bergets muller hade tystnat i fjärran. När ljudet återvände till världen var det med bränningars brus och fågelskrin, med folkets stigande jubel från verklighetens strand.

Drömlikt fick de liv igen, och Malolo var bara lite generad när hans far fångade honom hårt i sina solsvedda armar och höll om honom som om han aldrig tänkte släppa taget. Det gjorde inget att alla såg, inte egentligen. Efter den här resan skulle ingen någonsin kunna säga att han inte var man nog.

När Anak tillslut släppte taget och försökte se ut som att han inte alls grät tårar av lättnad och stolthet log han bara brett, och skrattande började de gå sida vid sida tillbaka till den levande världen. Nyfödda sagor och legender viskades till liv innan de ens nått fram till stranden. Vilken mandomsrit! Vilket gudomligt eldprov och sant hjältemod!

Någonting som aldrig hänt förr hade utspelat sig där på revet i elden men för stunden var det dem mer än nog att de trotsat det gudomliga och obegripligt, mirakulöst triumferat.

En pojke hade gått över revet och kommit tillbaka som en man.

Men ingen visste ännu att en fader gått över revet och kommit tillbaka som en gud.

 

 

Universum: Tala Atualua

Skrivkurs Kreativt Skrivande HGO 2012

Uppgift: ”Resor (yttre och inre)”

Posted in Måla Med Ord | Tagged | 1 Comment

En Kväll Som Alla Andra – Fast Kakorna Var Något Torra (Kreativt Skrivande 2012)

En Kväll Som Alla Andra (Fast Kakorna Var Något Torra)

 

Ljuset från den muntert sprakande brasan målade salongen och de tunga draperierna i varma toner av brandgult. Väggklockan tickade lojt och den trögt virvlande dimman utanför fönstret dämpade alla andra ljud från omvärlden. Rummet var ombonat, trivsamt och knappt en fläck av blod, krita eller ektoplasma stod för tillfället att se på den något luggslitna mattan.

 

Doktorn slog sig ner i den ena karmstolen vid brasan och serverade sig en kopp rykande hett te ur den ornerade silverkannan på brickan mellan stolarna. Så en liten slurk konjak i teet för värmens skull. En måhända ganska mycket större slurk i koppen bredvid hans.

Rummet var fyllt av fascinerande fynd och souvenirer från hans många resor, hängande från väggarna, prydligt ordnade på hyllor och soffbord – och sittande i stolen tvärs över det lilla serveringsbordet från honom.

Ninjan lutade sig tillbaka i den andra bolstrade karmstolen och föreföll djupt försjunken i ett hundörat shillingtryck, tillsynes fullt uppslukad av – vinkeln gjorde titeln svårläslig – någonting den mest fasansfulla någonting.

 

Dr. Engelhart plockade upp sin kopp och rörde skeden runt med ett melodiskt klingande ljud mot den tunna porslinet. Smuttade på teet och sträckte ut sina långa ben framför sig. Hans illvilliga lilla demonfamiliaris hade stulit en handfull småkakor från brickan och låg förnöjt draperad längs gardinstången med sitt byte. Elden sprakade. Klockan tickade. Rummet var stilla. Han ställde ifrån sig koppen igen.

”Det låg en skorpion i min säng igår kväll,” sade han prövande. Kaito fortsatte läsa utan att röra en min. Hans enda svar var viskningen av papper när mannen vände blad.

”Det var förvisso en mycket liten skorpion,” fortsatte han. ”Knappt två tum. Euscorpius flavicaudis. Totalt harmlös för människor, om jag inte misstar mig.”

”Det är svårt att hitta bra skorpioner i London,” sade Kaito utan att titta upp. ”Speciellt vid den här tiden på året. Du får ta det för vad det är.”

En varm känsla spred sig kring doktorns hjärta. Det var rörande att veta att ninjan ansträngt sig för hans skull.

”Det var en mycket fin skorpion,” försäkrade han. Han hade i själva verket inte ens sett den förrän han redan råkat mosa den med ena hälen. ”Jag blev så lamslagen av fasa att jag trodde mitt hjärta skulle stanna i bröstet på mig.”

 

Hans presumtiva baneman gav honom en misstrogen blick under den rufsiga luggen, uppenbarligen inte på humör att daltas med. Doktorn flinade milt tillbaka.

”Jag tror förvisso att ett visst urval dödliga ormar står att finna om man frågar runt på rätt ställen. Eller måhända någon varietet av gift, om nu inga lämpliga små mördare finns tillgängliga?” föreslog han hjälpsamt. ”Möjligen en strypsnara under kudden..?”

Kaito sänkte sin slafsiga skrift ner i knät och gav honom en hotfull blick som fick hans hjärta att slå dubbla slag. Dr. Engelhart hade aldrig på sina långa resor mött en tiger med mörka ögon, men om en fanns, slog det honom, skulle dess blick se ut just så. Brännande hotfull och oläsbar.

”Försöker du tala om för mig hur jag ska göra mitt jobb?” frågade ninjan sammanbitet. Doktorn slog oskyldigt ut med sina långfingrade händer.

”Enbart som ett välmenande förslag! Du har ju trots allt inte, hrm, rönt så stora framgångar hittills.”

 

Detta var onekligen sant. Det var nu många långa år sedan en kränkt ung japan i ett ögonblick av ungdomlig fanatism först uttalade sin dödsdom över en snokande upptäcktsresande gai-jin. Bara snabba reflexer och en lägligt förekommande lerkruka applicerad med viss kraft över det mörkhåriga huvudet hade räddat hans liv den där allra första gången. Doktorns ögon dimmade nästan igen av rörelse vid minnet.

 

Hans ninja väste förorättat och drog svepande sin katana från dess praktiska plats bredvid morgontofflorna.

”Den dag jag väljer att ta ditt liv,” morrade han fram mellan sammanbitna tänder och vilade den rakbladsvassa eggen mot doktorns hals ovanför kravatten, ”kommer ditt orena engelska blod fläcka marken innan du får fram ett ord till.”

”Mattan,” sade Engelhart och satt mycket, mycket stilla, försökte att inte svälja med svärdet pressat mot adamsäpplet. Ninjan gav honom en tom blick.

”Vad?”

”Mattan,” upprepade han. ”Inte marken. Kan du tänka dig vad Mrs. Parker skulle säga om du blodade ner hela morfars persiska matta? Den är antik.”

Han var själv mycket noggrann med att endast rita ut sina experimentella magiska cirklar under mattan, och då bara i diskret lättborttvättad krita; tanken på Mrs Parkers reaktion på stora permanenta blodfläckar var direkt skräckinjagande.

Kaito sänkte instinktivt svärdet en aning och doktorn drog ett skälvande andetag när den brännande kalla metallen lämnade hans blottade hud.

”Jag kan kasta dig genom fönstret och sedan döda dig,” muttrade ninjan, men han hade tappat sitt momentum och petade mest trumpet med svärdsspetsen mot doktorns västknappar.

”Men vi är bjudna till Dewhursts på middag imorgon,” sade Engelhart diplomatiskt och försökte att inte låta den vassa eggen nära hjärtat påverka honom. ”Det skulle se illa ut om vi fick lämna återbud kvällen innan för att du kastat ut mig genom fönstret och dödat mig. Ytterst opassande.”

Kaito lade irriterat ner svärdet att vila över knäna ovanpå sitt magasin och stack handen i innerfickan efter sin läderbundna kalender. Han bläddrade och gjorde en grimas när hans sökande finger mycket riktigt nådde bjudningen ifråga.

”Nåväl. Jag har ingenting inplanerat i övermorgon,” sade han.

”Föreläsning på universitetet hela dagen,” sade doktorn och ryckte urskuldande på axlarna. ”Hur ser torsdag ut för dig?”

Kaito vände blad och smalnade med ögonen.

”Månadens stora tillställning på Dionysos. Någon slags kulturell festlighet, den preussiske konsuln är tydligen inbjuden.”

Doktorn rynkade förebrående pannan.

”En ölfest nu igen? Du vet hurdan du blir av öl.”

 

Hans ninja hade efter herrklubbens första ölfest kommit hemstapplande i gryningen, kräkts på yttertrappan och ramlat raklång i hallen. Mrs Parker, som varit i full färd med att förbereda frukosten, hade utan pardon utsatt mannen för inhumant fördömande blickar, en lång föreläsning om passande civiliserat uppförande och en brödkavel. Njurpaj till middag hade förekommit i straffskalan i upp till en månad efteråt.

 

Kaito gav honom en kall blick och lade handen på svärdshjaltet igen.

”Jag är tillgänglig på fredag,” sade han frostigt.

Doktorn slöt sina bleka ögon och gick igenom veckans dagar i huvudet och nickade slutligen.

”Ja, jag tror mig nog kunna stå till förfogande på fredag. Efter lunch.”

Gott,” sade ninjan och stack stelt svärdet i skidan och ställde det tillbaka på sin plats bredvid tofflorna. ”Då dödar jag dig på fredag, utomhus, som den hund du är.”

”Jag skall föra in det i min kalender,” nickade doktorn och höjde sin tekopp i en förnöjd salut.

 

Kaito hade svurit att döda honom i över tio års tid nu. Hittills hade det inte blivit av.

Men sanningen, den starkaste tjuskraften var att man med ninjan aldrig visste säkert – och ingenting fick en man att uppskatta livet så innerligt, så intensivt som att ständigt dela det med sin mördare in spe.

 

I synnerhet när man lärt sig exakt hur mycket konjak det behövdes i sin mördares kvällste för att få honom med sig i säng.

 

Universum: Gate of Mists

Skrivkurs Kreativt Skrivande HGO 2012

Uppgift: ”Relationer”

Posted in Gate of Mists, Måla Med Ord | Tagged , | 2 Comments

Stå Aldrig Still, Vänd Dig Aldrig Om (Kreativt Skrivande 2012)

Korridoren var trång och ändlös. Det enda ljuset var gråglåmigt dagsljus som knappt trängde genom de få igengrodda fönstren. En skylt på första dörren till höger proklamerade ”399” och han bet tillbaka ett uppgivet stön. I helvete att de skulle hinna undersöka 400 hytter innan solnedgången.

 Det gamla fanskapet verkade dock besluten att göra just precis detta och hade redan öppnat första dörren till vänster. Mer färglöst ljus flöt motvilligt ut i korridoren. Bara att bita ihop. Emilio svalde en svordom, öppnade närmsta dörr och klev in.

 Luften i hytten var tung och död, med en svag kvardröjande ton av den där sortens kemiskt citrondoftande rengöringsmedel som alltid används på alla offentliga platser, överallt. Två obekväma soffor på var sida av ett bord fastskruvat i golvet, ett tunt lager av grånat damm och en mumifierad råtta i fönsternischen. Men framför allt, inga fotspår i dammet. Inget hade rört sig därinne på åratal. Fint. En avslutande koll i det mikroskopiska badrummet bekräftade att utrymmet var tillfredställande monsterfritt.

En hytt avklarad. Bara femhundranittinio kvar. Härligt.

När han klev tillbaka ut såg han att fyra dörrar redan stod öppna på andra sidan av den nu betydligt ljusare korridoren. Gubbfan var snabb och effektiv i vanlig ordning, förmodligen på ren jävelskap. Muttrande några väl valda ord sparkade han upp nästa dörr, svepte snabbt av rummet och skyndade vidare för att hinna ikapp.

De små, instängda rummen såg identiska ut, tidskapslar av damm och kemikaliecitron. När han nådde fram till hytt nummer 347 kändes det som att han varit igenom minst hundra. Föga förvånande var den lika tom och död som alla de andra, och med sammanbitna käkar klev han tillbaka ut i den mörka korridoren.

Det tog honom några sekunder att inse vad som var fel, men när insikten väl slog till reste sig allt hår på kroppen och han slängde sig bak med ryggen mot väggen, instinktivt trevande efter sin pistol. Korridoren var lika mörk som när de först kom hit. Alla dörrarna var stängda igen.

 Någon hade stängt dem. Någon var härinne med dem. Någon eller någonting.

 ”John..?” väste han. Pistolen kändes hal i hans plötsligt fuktiga handflator och hjärtat hamrade i panik mot sin bur av revben.

 ”John!” lyckades han ropa, högre. För ett svindlande ögonblick var han säker på att han blivit förrådd, att lönnmördaren lett honom till denna sönderfallande grav av metall för att lämnas som aptitretare åt de döda. Som lockbete.

När en dörr fem hytter ner i korridoren slogs upp rörde sig så hans händer av sig själv, höjde pistolen med ett finger på avtryckaren. Johns enda reaktion var att höja minimalt på ögonbrynen innan han tittade förbi Emilio med rynkad panna.

 ”Jag förmodar att det inte var du som stängde dörrarna?” sade han lugnt men tyst och plockade fram sitt eget vapen. Hur mannen kunde bära med sig en smärre arsenal utan att det syntes på de skräddarsydda kostymerna skulle för evigt vara förbli ett mysterium – fickorna hade väl direktlänk till Narnia.

 Emilio skakade på huvudet och insåg först nu att han kanske borde sänka pistolen. Luften var kvävande i skumrasket, tystnaden öronbedövande.

 ”Nej. De var så när jag kom ut. Jag… Fan, jag hörde inte ett ljud.” Vad det än var kunde lika gärna ha smugit sig på mig. Jag skulle inte märkt ett skit. En skarp isande rysning rann nerför ryggraden.

 ”Inte jag heller,” sade John och rynkade djupare på pannan, och trots att han borde älskat att höra gamlingen erkänna ett misstag så slog hans hjärta bara fortare medan en sur smak av adrenalin spred sig i munnen. Korridoren var inte ljus nog att vara säker. På sin höjd lite obekväm för de döda, men inget som skulle förhindra ett brutalt skrovmål.

 ”Håll dig nära,” muttrade John med samma dämpade röst och svepte över det trånga utrymmet med smalnade ögon. ”Vi går tillbaka samma väg. Första tecken på fara så krossa närmsta fönster och dyk. De simmar dåligt och solen står fortfarande högt.”

Emilio litande inte på sin egen röst, nickade bara hackigt. Det kröp i hela ryggen när han klev bort från väggen och lämnade den blottad och oskyddad åt den mörka korridoren. De gick olidligt långsamt tillbaka, steg för steg. Utgången tycktes aldrig komma närmare. Bara numren på dörrarna räknade sakta ner, en försäkran att de trots allt rörde sig och inte hade fastnat i en evig loop av lågmäld panik.

 När de väl nådde dörröppningen kunde han kastat sig rakt ut i ren lättnad att få slippa fri ur den klaustrofobiska fällan, men som om han läste hans tankar höll John ut en varnande arm utan att ens vända sig om. Långsamt, noggrant, sökte den gamle krypskytten av utrymmet utanför med blicken medan sekunderna tickade förbi, tills han tillslut tycktes tillfredställd nog att fortsätta.

 När han äntligen fick kliva ut i ljuset kunde Emilio svurit på att han tappat alla minnen av hur man andades normalt och han slukade andetag efter andetag av den unkna, dammiga luften. Han rätade tillslut på sig och öppnade munnen för att tala, men snodde häftigt runt med pistolen höjd när hissdörrarna bakom honom gnisslande gled upp.

 Den mörka hissen var tom.

 Han stirrade dumt på den, avlägset medveten om att John stod lika redo bredvid honom, pistolen i hans händer stadig som urberget. Efter flera andlösa sekunder gled dörrarna ihop, bara för att sakta in med ett gnissel och öppnas igen. De stängdes igen. Öppnades. Stängdes. Öppnades. Som ett skärande andetag, eller ett halvdött mekaniskt hjärtslag.

 ”Vi går nu, vad..?” lyckades han till slut få ur sig, en hes vädjan mer än något annat.

 John nickade kort och sänkte sitt vapen till hälften, men han tog en vid omväg förbi hissen på vägen till trapporna. Utan att för ett ögonblick ta blicken ifrån dörrarna eller den gapande mörka korridoren bakom sig skyndade Emilio efter honom.

 ***

 ”Det här känns inte helt rätt,” muttrade John på väg ner för trapporna medan han vanemässigt ögnade över sin pistol och – jomenvisst – svepte lite inbillat damm från sina prydliga manschetter.

 ”Nähä, verkligen?” hasplade Emilio ur sig, gjorde en kraftansträngning för att inte rösten skulle spricka upp i en omanlig målbrottsfalsett. ”Och här tyckte jag vi hade det så jävla mysigt, värsta söndagspromenaden, roligaste jag haft på evigheter!”

Sluta babbla, sluta babbla som en skräckslagen idiot, morrade han åt sig själv och bet sig i tungan tills han smakade blod. John gav honom en kort nedlåtande blick över axeln.

 ”Är du klar? Det här är inte de dödas verk. Det är intelligent. Någon försöker skrämma oss. För att bli av med oss eller få oss att begå misstag. Försök behålla lite fokus.”

 Emilio bet ihop och följde efter under tystnad.

 ***

 Det hade gått etthundrafem dagar sedan han tillåtits ansluta sig till kolonin, efter en omröstning med smärtsamt knapp mariginal. Få välkomnade honom, färre litade på honom. Man kunde väl inte klandra dem.

 Det hade sålunda också gått etthundrafyra dagar sedan han första gången fann sig sittande på ett tak tillsammans med John Smith, John Smiths ego samt ett par prickskyttegevär. Han var trots allt van att hantera ett vapen, det var den smala lycka som förtjänat honom en plats i kolonin i slutänden, men det visade sig ganska snabbt att det var skillnad på att döda med en pistol och precisionsskytte på hundratals meters avstånd. I mörkret.

 Det gick inget vidare, i början.

 Han ville tro att allt kanske varit marginellt lättare om han haft någon annan än John Smith som lärare. Han var inte säker på om han kände mest skräck, obehag eller frustration för den flamboyante gamle lönnmördaren. Varierande, förmodligen, beroende på rådande omständigheter. Mannen drev honom till vansinne, men han var oöverträffad med ett vapen. Även långt innan, innan världen gick under, hade Emilio hört tals om en virtuos till salu till högstbjudande, en konstnär med ett gevär, kikarsiktet i mörkret som till och med de hårdaste av mafiosos var rädda för.

 Sagda virtuos hade sedan dess visat sig vara dem mest skamlöst fåfänge fjollan på den här sidan ekvatorn och hade på ingen tid alls klättrat högst upp på Emilios lista över folk som inte borde tillåtits överleva apokalypsen om det funnits någon gudomlig mening och rättrådighet alls i världen.

 Och ändå fann han sig redan hopbuntad med mannen i de andras ögon – stormkråkorna på taket. Antihjältarna som krupit fram ur sina blodstänkta förflutnas skuggor för att beskydda de sista spillrorna av mänsklighet mot en undre värld som inte hade något att göra med kriminalitet och allt göra med monstren som kom i natten och slukade allt levande i sin väg.

 Det sög.

 Allt det åsido – till och med livet som vakt på det blåsiga taket var absolut att föredra framför det här vansinnesuppdraget.

 Visst. Fin idé på pappret.

 Resurserna i staden var begränsade – utom möjligtvis när det kom till antalet odöda och lämpliga ställen för dem att kura fram till skymningen. Den sönderfallande staden hade ingen framtid att erbjuda. Förr eller senare måste de planera för att ge sig av, och någon – han var nästan helt säker på att det inte var han själv – hade lagt fram det förträffliga förslaget att stuva ombord allihop och deras pick och pack på en av de övergivna färjorna i hamnen och segla iväg någonstans, säg en öde ö eller zombie-fria öppna vidder där de sen kunde leva lyckligt i alla sina dagar.

 Det hade varit en briljant idé på pappret. I praktiken innebar det att någon – han var däremot helt säker på att han inte erbjudit sig frivilligt för det här, tack så mycket – behövde hitta en färja som såg sjöduglig nog ut, klänga ombord på sagda färja och – vänta på det, här kommer favoritbiten – gå in och svepa av fanskapet från för till akter och se till att den inte redan var upptagen. Av döda saker som inget hellre ville än att tugga i sig ens ansikte medan man fortfarande skrek.

 Emilio rös.

 Det hade varit en idiotisk jävla idé, och ju fortare de kom härifrån desto bättre.

 ***

 Nedanför trapporna väntade den stora öppna restaurangen som fyllde hela färjans bredd. Långa rader av fönster släppte in breda sjok av dammigt ljus. Utan att för ett ögonblick hejda sig eller släppa på uppmärksamheten fortsatte John hastigt genom rummet.

 Emilio hade tillslut lyckats få andingen under kontroll och kände sig redan som en idiot över den rena paniken innan. Här i ljuset kändes fasan bortom alla proportioner – några stängda dörrar, det var allt. De kanske var designade att slå igen av sig själv om de stått öppna för länge? Hissen verkade ju fortfarande ha tillgång till någon gammal generator, det kanske dörrarna också hade.

 ”Fokusera,” upprepade John förmanande som om han kände på sig att han börjat slappna av. Emilio grimaserade bakom hans rygg. Visst, fan ta dig också.

 När de nådde fram till bistron i restaurangens mitt stannade de och lyssnade. Inte ett ljud bröt den totala tystnaden. Bara samma instängda luft, samma kemiska försök till citron, damm som trögt virvlade runt, runt och glittrade i solljuset. Lätt att tänka sig att man var den sista levande varelsen kvar på jorden.

Det betydde förstås inte att man för den delen var ensam.

 De stod tyst i flera långa minuter, tills de var helt säkra på att ingenting följde efter dem.

”Sen eftermiddag, redan,” påpekade John tillslut, och Emilio fick känslan att han också var förvånad över hur lång tid som redan gått sen de kom hit. ”Vi borde ge oss av. Vi kan komma tillbaka imorgon, ta med några av tjejerna att hålla utkik. Svepa av hela stället ordentligt.”

 Emilio nickade angeläget; vad som än kunde få honom av den förbannade båten fick hans röst.

 ”Jag tycker vi hugger vad proviant vi kan från cafeterian och sticker,” sade han. John höjde ögonbrynen och nickade.

 ”Faktiskt ingen dålig idé. Det borde vi göra.”

 ”Det hade räckt så bra utan ett ’faktiskt’ där,” muttrade Emilio och svingade sig över disken in till köket på jakt efter kassar att fylla. ”Culo.”

 Ifall den gamle fjollan hörde honom så rörde han inte en min, traskade bara oberört iväg mot tax-freedisken.

 Lite utgrävning bakom kassaapparaten resulterade i en rulle plastkassar och Emilio satte snabbt igång att leta efter läskburkar och konserver. Kanske om de fick med sig tillräckligt mycket mat att de inte behövde komma tillbaka på ett tag. Han kunde definitivt leva med det. Helst hade han bojkottat det gamla vraket för tid och evighet.

 Han gick in i kylrummet och kisade vaksamt in i dunklet, hann precis tänka att han önskade att ljuset fortfarande fungerade innan dörren slog igen bakom honom med en dov, slutgiltig smäll.

 ***

 Det var kolsvart, och han blinkade häftigt några gånger, försökte urskilja rummets former eller bara någonting vad som helst, men han var fullkomligt blind. Han svepte vilt omkring sig med pistolen, beredd att trycka av vid minsta ljud, och famlade skakigt runt i fickorna efter sin mobil, tappade den nästan innan han tillslut kunde hala fram den och fälla upp den.

 Det kraftlösa ljuset från displayen var sjukligt svagt i det totala mörkret, bara en liten aura av blekblått ljus en halvmeter omkring honom. Han blinkade igen och ansträngde ögonen för att kunna tränga igenom mörkret bortom cirkeln av ljus. Det fanns… saker därute, stilla och formlösa. Och sedan reflekterades det bleka ljuset tillbaka ur två mjölkiga livlösa ögon mot honom och han hoppade till häftigt nog att drämma skulderbladen hårt mot den stängda dörren. Vid dunsen blinkade många fler ögon till liv i det kyliga mörkret och svängde sakta runt för att stirra på honom.

 Dörren var helt slät bakom hans rygg, inget handtag på insidan, ingen väg ut. Displayen mörknade och i en enda rörelse slog han igen mobilen och snärtade upp den igen för att få tillbaka den på full styrka. Flera av ögonen hade redan kommit närmare, och han kunde höra dem nu, låga gurglande väsanden och ljudet av kroppar som rörde sig i mörkret.

 ”John!” vrålade han, och flera nya ögon tändes upp vid ljudet av hans röst. ”John, fan ta dig, öppna dörren!”

 Han vägrade att släppa vare sig telefonen eller pistolen och fick nöja sig med att banka klacken hårt mot dörren. Det hördes inte ett ljud utifrån, men den närmaste av de döda var redan så nära att han kunde se konturerna av det nästan-mänskliga ansiktet. Sammanbitet satte han en kula mellan de grumligt speglande ögonen och den kollapsade utan ett ljud. Andra tog snabbt dess plats.

 ”John!” skrek han igen, ”Kom hit!

 Mobilen gick in i viloläge igen – stäng, snärt – och återigen hade de kommit närmare bara på det hjärtslag det tog att få tillbaka ljuset. Han fyrade av ett skott, och ett till. Några av de döda längst bak hade kurat ihop sig och börjat äta av de egna fallna.

 Tre kulor kvar, fortfarande minst ett dussin ögon som stirrade tomt på honom. Inte tillräckligt. Långt ifrån tillräckligt.

 ”Fan ta dig din förbannade jävel,” skrek han tills halsen kändes riven och rå, sparkade hårt på dörren igen. ”Öppna den jävla dörren nu, kom igen nu, för i helvete! Snälla!

 Den närmsta klöste efter honom och han sköt den i ansiktet, kallt blod och hjärnsubstans skvätte över honom, och de bakom den gläfste dovt. Telefonen blev mörkare igen och han vågade inte stänga den ens för den sekund det tog att starta upp; det döende ljuset var det enda som höll dem på avstånd.

 Två kulor. Mer än ett halvt dussin av de döda. Han hade aldrig haft en chans.

Ljuset släcktes helt – stäng, snärt, skjut.

 En kula kvar. Bara en.

 Han ville inte vara vid liv när de började äta.

 ***

 John rynkade pannan vid ljudet av dörren som slog igen och vände sig bort från hyllorna med choklad och dammiga godispåsar bara för att bli stående blickstilla med smalnande ögon. De var bra, det fick han erkänna, han hade inte hört ett ljud och han hade ändå haft sinnena på helspänn.

 Minst två dussin, män och kvinnor stod redan i matsalen och han kunde se fler tyst svepa in genom dörrarna längst bort.

 De gled oberört genom det dammvirvlande solljuset, reflekterade hans undermedvetna. Levande, inte döda, då. Inte nödvändigtvis en fördel. De döda var enkelspåriga och förutsägbara. Människor däremot, desperata och hårda i desperata, hårda tider… Ingenting i världen var så grymt, så brutalt och så farligt som vanliga människor.

 De stod tyst och tittade på honom, och med en utstuderat långsam rörelse höjde han sina öppna händer och tog ett steg åt sidan, bättre utsikt över rummet så, och av en händelse ett steg närmare köket.

 ”Vi ber om ursäkt,” sade han sakta. ”Vi visste inte att båten var upptagen. Vi kom inte för att inkräkta.”

Han kunde höra dämpade dunsar bortom den solida stängda dörren till kylrummet några meter bort, men filtrerade ut dem för stunden. Ett felsteg nu skulle kosta båda livet. Någonting var inte helt rätt med de här människorna. De tittade fortfarande på honom, tysta, utan att röra sig.

 Varför, gnagde en fråga i bakhuvudet, varför om det bor människor på båten har ingen rört maten?

 Den närmsta av dem, en blek kvinna i medelåldern – smakfulla kläder, insjunkna ögon, totalt osmickrande axellång frisyr – betraktade honom som hon kunde läsa hans tankar.

 ”Så, om ni inte har något emot det så plockar jag ut min hetlevrade kollega ur kylskåpet och lämnar er ifred..?” Han provocerade medvetet med en fråga för att få en respons och tog ytterligare några steg åt sidan.

 ”Det går tyvärr inte,” sade kvinnan på andra sidan disken, utan varken illvilja eller hot. Ett sakligt konstaterande. ”Din vän är borta. Det skulle vara bekvämast för alla om du följde efter utan att ställa till med problem.”

 Ingen av dem såg ut att vara beväpnad, men någonting i deras blickar påminde om den obligatoriska jaktscenen i varje naturdokumentär någonsin filmad i Yellowstone, vargflocken som står tysta i ring kring den utmattade hjorten eller buffeln i mitten. Den är redan död – den vet det, de vet det, även om den för stunden fortfarande står upp utan en skråma och andas. Utgången kan alltid bara bli en enda.

 Olyckligt bara om bytet visar sig vara en tiger, tänkte han och drog humorlöst på läpparna.

 Dunsarna ersattes av en serie skarpare ljud – pistolskott – och han behövde inte räkna dem medvetet för att veta exakt när Emilio fick slut på ammunition. Läge att skynda på proceduren då.

 Tre långa snabba steg och en kort, koncis brottningsmatch med handtaget. Dörren for upp, Emilio till hälften föll, till hälften flög baklänges förbi honom och slängde hårt sin tomma revolver i ögat på varelsen som kraftlöst försökte följa efter.

 Nej du, tänkte John bestämt, vräkte bestämt igen dörren med hela sin tyngd, slängde en av sina pistoler på Emilio och vände sig om och sköt mannen som smugit sig på dem bakifrån i en enda rörelse. Fler följde efter – alldeles för snabbt, de rörde sig alldeles för tyst och snabbt! Vad de än var så var de inte mänskliga. Orörd mat i köket, kylrummet fullt av de levande döda… Det fanns ett svar där, i slutet av det makabra tankespåret.

 En enda resurs i staden som inte tog slut, framför allt inte om man hjälpte till att mata dem med olycksaliga förbipasserande… Det var elegant. Prydligt. Sjukt som fan.

 Emilio hade efter ett kort fumlande fått grepp om sitt vapen och vrålade ganska detaljerade svordomar på en kreativ blandning av engelska och italienska efterhand som han sköt mot allt som närmade sig. Katharsis för den stackars unge mannen utan tvivel, men inte alltför effektivt och idiotiskt som långsiktig strategi.

 ”Emilio!” ropade han, och suckade behärskat vid den föga oväntade bristen på reaktion.

 Amatör.

 Han slet sammanbitet fram en Plan B ur fickan och kastade den över disken, tacklade ner grabben på golvet och slängde sig ovanpå honom för att hålla idioten kvar på plats när granaten exploderade och världen blev bländvit och försvann.

 ***

 Det stank rök och regnade fortfarande träflis när John slet upp honom på fötter och gestikulerade skarpt mot bakdelen av restaurangen. Hans huvud ringde och han hörde knappt ett ord. Inte för att det behövdes – ut, härifrån, ja tack.

 Hans fötter ville inte riktigt lyda, men han studsade milt mot en vägg, klängde sig mot ett bord och lyckades arbeta sig i ungefär rätt riktning. Han ville egentligen inte se sig om men kunde inte låta bli – om något fortfarande levde bakom dem så syntes det i alla fall inte genom den tjocka stinkande röken.

 John tog uppenbarligen inga risker – sparkade upp nödutgången, tog några vida kliv över däck och svingade över relingen. Emilio var inte långt efter – fallet var hisnande, vattnet stenhårt, blygrått, iskallt. Han kom upp till ytan och flämtade efter luft, trampade vatten så gott det gick i kängor.

 John hade sjögräs i sitt annars alltid så perfekt kammade hår, och en del av Emilio ville bara gapskratta, men han bet det hårt tillbaka. Inte fler panikutbrott, tack. Nej.

Valhänt simmande mot en säkerhetsstege tog de sig upp på kajen, stirrade tillbaka mot färjan som fortfarande bolmade tjock svart rök ur de krossade fönstren.

 Hoppas den brinner till grunden. Skrovet. Vad båtar nu brinner till, tänkte han hätskt. Brinn, din satan.

 John rätade på sig först, strök sjögräs ur håret med en min av renodlad avsmak, tippade vatten ur de förstörda designskorna så gott det gick.

 ”Solen är på väg ner,” sade han, sakligt som om han förde en konversation över en kopp eftermiddagskaffe. ”Dags att gå om vi inte vill sova utomhus inatt.”

 Fan heller.

 Med en sista svart blick åt båten till följde Emilio efter, skyndade på stegen. Det sista han ville just nu var att behöva vandra längs de oskyddade gatorna efter solnedgången.

 ”Jag säger att båtplanen är en dålig idé.” sade han när han kom ikapp, försökte matcha Johns otvungna likgiltighet. ”Jag röstar mot den nästa gång. Aktiv opposition. Jävligt aktiv.”

 Lönnmördaren sade inget, men drog på mun. Emilio släppte ut en djup suck och drog handen genom sitt blöta hår.

 ”Låt oss bara… låt oss inte göra det här igen, okej? Okej.”

 ”Amatör,” sade John, men han sade det som en komplimang och för en gångs skull kände Emilio inte för att bråka.

 Jävla gubbfjolla.

.

Universum: Moribund

Skrivkurs Kreativt Skrivande HGO 2012

Uppgift: ”Spänning”

Posted in Måla Med Ord, Moribund | Tagged , | 3 Comments

Paualua (Kreativt Skrivande 2012)

Paualua

Hon är kvinnornas gudinna.

Ombytlig, vacker, djupet som aldrig anas från ytan. Hon ger liv. Och hon tar dem.

När fullmånen drar vågorna högt upp på sanden ber de till henne. Döpta i hennes vågskum blir flickorna kvinnor, får sjunget för sig skapelsens hemligheter. Med stora ögon och sammanpressade läppar vadar de ut, doppar sig från den levande världen ner i den tysta, stilla, dunkla.

En andra livmoder. En andra födsel.

Paualua ler från sitt korallrev.

Vissa av dem välsignar hon. Vissa omfamnar hon kärleksfullt och sveper ner i de kallare djupen. Hon är havet, kan aldrig förutses eller behärskas.

Bara blidkas, ibland.

Hon är välvilligt grym, skrattar när hon skickar en våg att kantra kanoter på öppet hav, barmhärtig när hon ändå – ibland – bär de skeppsbrutna tillbaka till stranden.

Klädd i pärlor, krönt av korall dansar hon där vågor bryts, sjunger viskande i bränningarnas brus.

Hon är liv, hon är död, hon är kretsloppet och evigheten och inga ord kan fånga hennes väsen.

Flickornas ögon är stora och rädda och hon skrattar, kysser deras munnar med saltstänkta läppar, stryker deras långa svarta sjögräshår. De får leva, storögda barn, idag får de leva.

De kommer alla tillbaka – havet är allt, deras liv och deras död. De hon vill ha kan hon ta när hon så vill. De vet väl att det är en ära!

De är hennes.

Hon är deras.

Längs månljusets glittrande stig dansar hon skrattande i vågorna.

 

Skrivkurs Kreativt Skrivande HGO 2012

Prompt: ”Havet som metafor”, 30 minuter.

Posted in Måla Med Ord, Okategoriserade | Tagged | 4 Comments

Början (Kreativt Skrivande 2012)

Början

En kall vind från havet drar gåsknottror ur huden trots att solen lyser. Juni, men sommaren låter vänta på sig.

Små vassa stenar är skrovliga under fötterna; gråvita, blekta och nötta. Om benflisor låg strödda ibland dem, vem skulle märka skillnaden?

Larmet från staden är dämpat på avstånd, som om det tillhörde en annan värld. Kanske det bara drar sig för att inkräkta på platsen, en plats för tystnad och dunkla minnen. De döda vakar svartsjukt.

Kan stenar minnas? En ljus junidag är tanken avlägsen. Befängd. Smörblommor och maskrosor lyser som små solar utströdda bland de knotiga stenarna. Skolelever, en ung mor med barnvagn, ett kärlekspar med ögon för intet förutom varandra. Det är deras värld nu.

Den klara solen är obarmhärtig mot de uråldriga stenpelarna, lyfter fram deras vittring och förfall med ett barns naiva grymhet. Mossor och lavar klär nu deras skarpa former, förvandlar dem till en pittoresk del av det bildsköna landskapet.

Kan stenar tala? Om man vilade kinden mot deras kranievita yta, skulle de mumla i ens öra? Berätta om tunga bjälkar och grova rep, om ljusblänk i vassa eggar och missiktade hugg? Skulle de viska om blod, om död? Ett eko av sedan länge tystade skrik.

När vinden stillnar är solen varm. Skuggan är kall, rå.

Ljuset är skarpt, sveder ögonen och lämnar stora röda fläckar i mörkret när man blundar. Ett flygplan ritar vita streck på den blå himlen, det luktar hav och solvarmt gräs. Klippan slumrar oroligt.

På en plats där så många mött en ändå skall något just ta sin början.

 

Skrivkurs Kreativt Skrivande HGO 2012

Prompt: ”Inspiration från platsen Galgbacken”, 30 minuter.

Posted in Måla Med Ord | 4 Comments

Bara på Gotland…

Idag kom en dam till Isabelle på biblioteket och bad om hjälp att hitta information om en gotlandsgård. Tillsammans gick de till katalogavdelningen för Gotland och började titta runt. Det visade sig snart att gården ifråga såg underligt välbekant ut.

”Är inte detta huset i Silte som är till salu..?” undrade Isabelle. Damen såg förvånad ut.

”Jo, det är jag som säljer det. Hur visste du det?”

”För att vi har bokat in en visning och ska titta på det lördag.”

Lilla fina Gotland, de många sammanträffandenas land. ♥

Posted in Bara Livet, Övrigt | 7 Comments

Om ett träd faller i skogen…

På baksidan av vårt hus, ända upp mot tomtgränsen, står ett uråldrigt äppelträd. Knotigt och mossigt och alldeles gigantiskt är det, med tre hopväxta stammar, och helt översållat av små rosa-vita blommor. Vi har planterat en liten kaprifolplanta nedanför, hoppfulla att få till en ren överdos lantlig romantik.


Men så idag hade jag en liten nära naturen-upplevelse som får mig att fundera på hur länge det kommer att finnas ett träd där för kaprifolen att klänga på.

Lite filosofiskt vadade jag omkring på baksidan och försökte med en räfsa som enda vapen bringa ordning i ett gräsligt kaos. Vår blivande gräsmatta har nämligen varit övervuxen hästhage i åratal och en första sammanbiten sväng med åkgräsklipparen i helgen hade lämnat efter sig ett ankeldjupt hav av halvtorrt hö.

Det blåste lite fläktande, bara lite, inte mycket alls. Och av någon anledning sneglade jag upp från mitt arbete mot äppelträdet i samma stund som halva trädet tillsynes i slow motion släppte taget, klövs mitt av och sakta men bestämt lade sig tillrätta tvärs över det som en sekund tidigare varit staketet in till grannen.

Har ni varit med om att man ibland ser saker som får en att blinka och undra om det man sett verkligen var sant? Lite så kändes det. Ena stunden, träd. Nästa, halvt träd och ett staket reducerat till tändstickor.

Jahapp, typ.

Halva trädet – lyckligtvis den halvan som den lilla kaprifolen växer under, står ju kvar och kommer förhoppningsvis inte att melodramatiskt upprepa konststycket. It’s been done, liksom, gör din egen grej.

Med en motorsåg, lite kvinnokraft och troligtvis ett drygt kryddmått svärande ska vi nog lyckas göra ved av det mesta. Jag funderar på att behålla en bit av den grova stammen och ha som klätterborg i inhägnaden vi ska bygga till katterna i sommar, i en vagt romantiserad förhoppning att det inte alls kommer att bli en omedelbar myrmetropol. Man måste få ha några illusioner kvar.

Nu när gräset är klippt ska i alla fall pallkragarna som vi köpt på plats, fyllas med jord – och sen är min lila köksträdgård äntligen på gång. Bättre sent än aldrig. :)

Posted in Bara Livet, Trädgård | Tagged , | 4 Comments

Simultankapacitet

Just nu har jag tio små fönster i statusraden på min dator. Vissa av dem har flera små fönster i sig i sin tur. Jag är nämligen väldigt bra på att göra många saker samtidigt.

Eller om man ska vara helt ärlig och en gnutta realistisk så görs de ju faktiskt inte helt samtidigt. Jag kanske istället borde säga att jag är väldigt bra på att börja göra väldigt många saker, men inte riktigt lika bra på att sluta göra dem.

Dagen började till exempel fullt överskådligt med Photoshop, en bildfil att jobba på och några mappar och lösa filer med referensmaterial.

Prydligt.

Men ge det några timmar så sitter man plötsligt där med ritprogram, bildmappar, en videokonverterare, ett fyrflikigt Firefox, tre Internet Explorerfönster, Notepad ++ med en massa kod i, en annan mapp med bilder till Madame Herr Donners hemsida och kommer ungefär då på att WordPress ju brukar ladda väldigt långsamt och behöver en omgång med den metaforiska skiftnyckeln.

(Det ska i teorin ladda snabbare nu.)

Samma princip kan möjligen också förklara varför mitt skrivbord alltid ser ut som ett bombnedslag, och varför jag har ett komplicerat förhållande till konceptet städning. Jag använder ju alltihop! (nästan) och flyttar man något innan det är avslutat så tenderar det att aldrig bli gjort.

För det är ju baksidan med att jonglera många bollar på samma gång – det blir väldigt lätt att tappa en eller två av bara farten och inte ens märka att de rullar iväg.

Men massa saker blir ändå oftast gjorda, i någon typ av kreativ oordning. Titta bara, jag har ju skrivit ett helt blogginlägg medan den där video konverterades och de där filerna med kod laddades upp!

Dags för lite fokus igen. Tillbaks till Photoshop!

Posted in Bara Livet, När Jag Älskar Mitt Jobb | Tagged , | 1 Comment

Att roa sig kungligt

Igår var havet sådär vackert som det är ibland, spegelblankt och alldeles samma ljusblå färg som himlen så att man inte ser var det ena börjar och det andra slutar. Bara några tunna små penseldrag av moln och strömmar som bryter färgen lite.

Nu var ju inte det ovanligt vackra havet det enda ovanliga med gårdagen – som ingen gotlänning kunnat undvika att lägga märke till så var vår kronprinsessa och hennes prins på Gotland. De hade blivit inbjudna för att inviga en härligt interaktiv utställning om Christopher Polhem, en av Sveriges störste uppfinnare och ingenjörer, som föddes för 350 år sedan. Från Gotland, dessutom.

Jag hade nu alldeles egna orsaker att vara glad, även förutom det vackra havet. Som illustratör till Polhemsutställningen var jag också inbjuden till invigningen och fick mingla med alla möjliga roliga typer. Dessutom fick jag se mina bilder i händerna på varierande dignitärer (vackert tryckta på framsidan av den officiella inbjudan). Då myser man ändå lite.

Naturligtvis gör det en också alldeles varm och gosig inombords att som bildskapare höra lösryckta uppskattande kommentarer om ens verk här och där i utställningsmumlet. En skön känsla som man önskar att man kunde spara på burk så att man kunde ta fram och klappa lite på den då och då.


Polhem är alltså herren på baksidan av 500-lappen – han med den roliga mössan och de lite skelande ögonen. Han var den förste att börja med vattendriven automatisk serietillverkning, hundratals år innan Ford kom på att bygga bilar på löpande band. Han uppfann ett hänglås i en modell som ligger till grund för de vi använder än idag. Kardanaxeln och kakelugnarna hade han också ett finger med i – och så skrev han småironiska teaterpjäser och komponerade recept på goda bakelser.

Helt klart min typ av kreatör!

Förra gången jag fick se någon av våra kungligheter i verkligheten var när jag gick i lågstadiet. Jag hade precis fått glasögon, enorma skapelser i trendriktig 80-talsplast som jag närde ett djupt och innerligt hat mot. I ren protest råkade jag ofta lägligt ”glömma” dem hemma när jag gick till skolan. Tyvärr hade jag denna speciella dag glömt att vi skulle få kungligt besök och stod så följdaktligen där på idrottsplatsen med alla andra skolelever och kisade mot en suddig klump hundra meter bort som förmodligen var kungen. Åh, och det regnade också.

Det var inte vidare imponerande, ens för en 9-åring.

Invigningen var inspirerande med flera väldigt duktiga talare. Utställningen, som jag fick se live för första gången, var otroligt snygg, klurig och kul. Bra jobbat, Fenomenalen!

Har ni vägarna förbi Gotland får ni inte missa den. :)

Posted in Bara Livet, Flashback!, Konstnärligheter, När Jag Älskar Mitt Jobb | Tagged , , , | 2 Comments