Notice: wpdb::prepare kallades felaktigt. The query argument of wpdb::prepare() must have a placeholder. Se Felsökning i WordPress för mer information. (Detta meddelande lades till i version 3.9.0.) in /customers/f/4/6/silvystrand.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 3115 Notice: wpdb::prepare kallades felaktigt. The query does not contain the correct number of placeholders (0) for the number of arguments passed (1). Se Felsökning i WordPress för mer information. (Detta meddelande lades till i version 4.8.3.) in /customers/f/4/6/silvystrand.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 3115

Stå Aldrig Still, Vänd Dig Aldrig Om (Kreativt Skrivande 2012)

Korridoren var trång och ändlös. Det enda ljuset var gråglåmigt dagsljus som knappt trängde genom de få igengrodda fönstren. En skylt på första dörren till höger proklamerade ”399” och han bet tillbaka ett uppgivet stön. I helvete att de skulle hinna undersöka 400 hytter innan solnedgången.

 Det gamla fanskapet verkade dock besluten att göra just precis detta och hade redan öppnat första dörren till vänster. Mer färglöst ljus flöt motvilligt ut i korridoren. Bara att bita ihop. Emilio svalde en svordom, öppnade närmsta dörr och klev in.

 Luften i hytten var tung och död, med en svag kvardröjande ton av den där sortens kemiskt citrondoftande rengöringsmedel som alltid används på alla offentliga platser, överallt. Två obekväma soffor på var sida av ett bord fastskruvat i golvet, ett tunt lager av grånat damm och en mumifierad råtta i fönsternischen. Men framför allt, inga fotspår i dammet. Inget hade rört sig därinne på åratal. Fint. En avslutande koll i det mikroskopiska badrummet bekräftade att utrymmet var tillfredställande monsterfritt.

En hytt avklarad. Bara femhundranittinio kvar. Härligt.

När han klev tillbaka ut såg han att fyra dörrar redan stod öppna på andra sidan av den nu betydligt ljusare korridoren. Gubbfan var snabb och effektiv i vanlig ordning, förmodligen på ren jävelskap. Muttrande några väl valda ord sparkade han upp nästa dörr, svepte snabbt av rummet och skyndade vidare för att hinna ikapp.

De små, instängda rummen såg identiska ut, tidskapslar av damm och kemikaliecitron. När han nådde fram till hytt nummer 347 kändes det som att han varit igenom minst hundra. Föga förvånande var den lika tom och död som alla de andra, och med sammanbitna käkar klev han tillbaka ut i den mörka korridoren.

Det tog honom några sekunder att inse vad som var fel, men när insikten väl slog till reste sig allt hår på kroppen och han slängde sig bak med ryggen mot väggen, instinktivt trevande efter sin pistol. Korridoren var lika mörk som när de först kom hit. Alla dörrarna var stängda igen.

 Någon hade stängt dem. Någon var härinne med dem. Någon eller någonting.

 ”John..?” väste han. Pistolen kändes hal i hans plötsligt fuktiga handflator och hjärtat hamrade i panik mot sin bur av revben.

 ”John!” lyckades han ropa, högre. För ett svindlande ögonblick var han säker på att han blivit förrådd, att lönnmördaren lett honom till denna sönderfallande grav av metall för att lämnas som aptitretare åt de döda. Som lockbete.

När en dörr fem hytter ner i korridoren slogs upp rörde sig så hans händer av sig själv, höjde pistolen med ett finger på avtryckaren. Johns enda reaktion var att höja minimalt på ögonbrynen innan han tittade förbi Emilio med rynkad panna.

 ”Jag förmodar att det inte var du som stängde dörrarna?” sade han lugnt men tyst och plockade fram sitt eget vapen. Hur mannen kunde bära med sig en smärre arsenal utan att det syntes på de skräddarsydda kostymerna skulle för evigt vara förbli ett mysterium – fickorna hade väl direktlänk till Narnia.

 Emilio skakade på huvudet och insåg först nu att han kanske borde sänka pistolen. Luften var kvävande i skumrasket, tystnaden öronbedövande.

 ”Nej. De var så när jag kom ut. Jag… Fan, jag hörde inte ett ljud.” Vad det än var kunde lika gärna ha smugit sig på mig. Jag skulle inte märkt ett skit. En skarp isande rysning rann nerför ryggraden.

 ”Inte jag heller,” sade John och rynkade djupare på pannan, och trots att han borde älskat att höra gamlingen erkänna ett misstag så slog hans hjärta bara fortare medan en sur smak av adrenalin spred sig i munnen. Korridoren var inte ljus nog att vara säker. På sin höjd lite obekväm för de döda, men inget som skulle förhindra ett brutalt skrovmål.

 ”Håll dig nära,” muttrade John med samma dämpade röst och svepte över det trånga utrymmet med smalnade ögon. ”Vi går tillbaka samma väg. Första tecken på fara så krossa närmsta fönster och dyk. De simmar dåligt och solen står fortfarande högt.”

Emilio litande inte på sin egen röst, nickade bara hackigt. Det kröp i hela ryggen när han klev bort från väggen och lämnade den blottad och oskyddad åt den mörka korridoren. De gick olidligt långsamt tillbaka, steg för steg. Utgången tycktes aldrig komma närmare. Bara numren på dörrarna räknade sakta ner, en försäkran att de trots allt rörde sig och inte hade fastnat i en evig loop av lågmäld panik.

 När de väl nådde dörröppningen kunde han kastat sig rakt ut i ren lättnad att få slippa fri ur den klaustrofobiska fällan, men som om han läste hans tankar höll John ut en varnande arm utan att ens vända sig om. Långsamt, noggrant, sökte den gamle krypskytten av utrymmet utanför med blicken medan sekunderna tickade förbi, tills han tillslut tycktes tillfredställd nog att fortsätta.

 När han äntligen fick kliva ut i ljuset kunde Emilio svurit på att han tappat alla minnen av hur man andades normalt och han slukade andetag efter andetag av den unkna, dammiga luften. Han rätade tillslut på sig och öppnade munnen för att tala, men snodde häftigt runt med pistolen höjd när hissdörrarna bakom honom gnisslande gled upp.

 Den mörka hissen var tom.

 Han stirrade dumt på den, avlägset medveten om att John stod lika redo bredvid honom, pistolen i hans händer stadig som urberget. Efter flera andlösa sekunder gled dörrarna ihop, bara för att sakta in med ett gnissel och öppnas igen. De stängdes igen. Öppnades. Stängdes. Öppnades. Som ett skärande andetag, eller ett halvdött mekaniskt hjärtslag.

 ”Vi går nu, vad..?” lyckades han till slut få ur sig, en hes vädjan mer än något annat.

 John nickade kort och sänkte sitt vapen till hälften, men han tog en vid omväg förbi hissen på vägen till trapporna. Utan att för ett ögonblick ta blicken ifrån dörrarna eller den gapande mörka korridoren bakom sig skyndade Emilio efter honom.

 ***

 ”Det här känns inte helt rätt,” muttrade John på väg ner för trapporna medan han vanemässigt ögnade över sin pistol och – jomenvisst – svepte lite inbillat damm från sina prydliga manschetter.

 ”Nähä, verkligen?” hasplade Emilio ur sig, gjorde en kraftansträngning för att inte rösten skulle spricka upp i en omanlig målbrottsfalsett. ”Och här tyckte jag vi hade det så jävla mysigt, värsta söndagspromenaden, roligaste jag haft på evigheter!”

Sluta babbla, sluta babbla som en skräckslagen idiot, morrade han åt sig själv och bet sig i tungan tills han smakade blod. John gav honom en kort nedlåtande blick över axeln.

 ”Är du klar? Det här är inte de dödas verk. Det är intelligent. Någon försöker skrämma oss. För att bli av med oss eller få oss att begå misstag. Försök behålla lite fokus.”

 Emilio bet ihop och följde efter under tystnad.

 ***

 Det hade gått etthundrafem dagar sedan han tillåtits ansluta sig till kolonin, efter en omröstning med smärtsamt knapp mariginal. Få välkomnade honom, färre litade på honom. Man kunde väl inte klandra dem.

 Det hade sålunda också gått etthundrafyra dagar sedan han första gången fann sig sittande på ett tak tillsammans med John Smith, John Smiths ego samt ett par prickskyttegevär. Han var trots allt van att hantera ett vapen, det var den smala lycka som förtjänat honom en plats i kolonin i slutänden, men det visade sig ganska snabbt att det var skillnad på att döda med en pistol och precisionsskytte på hundratals meters avstånd. I mörkret.

 Det gick inget vidare, i början.

 Han ville tro att allt kanske varit marginellt lättare om han haft någon annan än John Smith som lärare. Han var inte säker på om han kände mest skräck, obehag eller frustration för den flamboyante gamle lönnmördaren. Varierande, förmodligen, beroende på rådande omständigheter. Mannen drev honom till vansinne, men han var oöverträffad med ett vapen. Även långt innan, innan världen gick under, hade Emilio hört tals om en virtuos till salu till högstbjudande, en konstnär med ett gevär, kikarsiktet i mörkret som till och med de hårdaste av mafiosos var rädda för.

 Sagda virtuos hade sedan dess visat sig vara dem mest skamlöst fåfänge fjollan på den här sidan ekvatorn och hade på ingen tid alls klättrat högst upp på Emilios lista över folk som inte borde tillåtits överleva apokalypsen om det funnits någon gudomlig mening och rättrådighet alls i världen.

 Och ändå fann han sig redan hopbuntad med mannen i de andras ögon – stormkråkorna på taket. Antihjältarna som krupit fram ur sina blodstänkta förflutnas skuggor för att beskydda de sista spillrorna av mänsklighet mot en undre värld som inte hade något att göra med kriminalitet och allt göra med monstren som kom i natten och slukade allt levande i sin väg.

 Det sög.

 Allt det åsido – till och med livet som vakt på det blåsiga taket var absolut att föredra framför det här vansinnesuppdraget.

 Visst. Fin idé på pappret.

 Resurserna i staden var begränsade – utom möjligtvis när det kom till antalet odöda och lämpliga ställen för dem att kura fram till skymningen. Den sönderfallande staden hade ingen framtid att erbjuda. Förr eller senare måste de planera för att ge sig av, och någon – han var nästan helt säker på att det inte var han själv – hade lagt fram det förträffliga förslaget att stuva ombord allihop och deras pick och pack på en av de övergivna färjorna i hamnen och segla iväg någonstans, säg en öde ö eller zombie-fria öppna vidder där de sen kunde leva lyckligt i alla sina dagar.

 Det hade varit en briljant idé på pappret. I praktiken innebar det att någon – han var däremot helt säker på att han inte erbjudit sig frivilligt för det här, tack så mycket – behövde hitta en färja som såg sjöduglig nog ut, klänga ombord på sagda färja och – vänta på det, här kommer favoritbiten – gå in och svepa av fanskapet från för till akter och se till att den inte redan var upptagen. Av döda saker som inget hellre ville än att tugga i sig ens ansikte medan man fortfarande skrek.

 Emilio rös.

 Det hade varit en idiotisk jävla idé, och ju fortare de kom härifrån desto bättre.

 ***

 Nedanför trapporna väntade den stora öppna restaurangen som fyllde hela färjans bredd. Långa rader av fönster släppte in breda sjok av dammigt ljus. Utan att för ett ögonblick hejda sig eller släppa på uppmärksamheten fortsatte John hastigt genom rummet.

 Emilio hade tillslut lyckats få andingen under kontroll och kände sig redan som en idiot över den rena paniken innan. Här i ljuset kändes fasan bortom alla proportioner – några stängda dörrar, det var allt. De kanske var designade att slå igen av sig själv om de stått öppna för länge? Hissen verkade ju fortfarande ha tillgång till någon gammal generator, det kanske dörrarna också hade.

 ”Fokusera,” upprepade John förmanande som om han kände på sig att han börjat slappna av. Emilio grimaserade bakom hans rygg. Visst, fan ta dig också.

 När de nådde fram till bistron i restaurangens mitt stannade de och lyssnade. Inte ett ljud bröt den totala tystnaden. Bara samma instängda luft, samma kemiska försök till citron, damm som trögt virvlade runt, runt och glittrade i solljuset. Lätt att tänka sig att man var den sista levande varelsen kvar på jorden.

Det betydde förstås inte att man för den delen var ensam.

 De stod tyst i flera långa minuter, tills de var helt säkra på att ingenting följde efter dem.

”Sen eftermiddag, redan,” påpekade John tillslut, och Emilio fick känslan att han också var förvånad över hur lång tid som redan gått sen de kom hit. ”Vi borde ge oss av. Vi kan komma tillbaka imorgon, ta med några av tjejerna att hålla utkik. Svepa av hela stället ordentligt.”

 Emilio nickade angeläget; vad som än kunde få honom av den förbannade båten fick hans röst.

 ”Jag tycker vi hugger vad proviant vi kan från cafeterian och sticker,” sade han. John höjde ögonbrynen och nickade.

 ”Faktiskt ingen dålig idé. Det borde vi göra.”

 ”Det hade räckt så bra utan ett ’faktiskt’ där,” muttrade Emilio och svingade sig över disken in till köket på jakt efter kassar att fylla. ”Culo.”

 Ifall den gamle fjollan hörde honom så rörde han inte en min, traskade bara oberört iväg mot tax-freedisken.

 Lite utgrävning bakom kassaapparaten resulterade i en rulle plastkassar och Emilio satte snabbt igång att leta efter läskburkar och konserver. Kanske om de fick med sig tillräckligt mycket mat att de inte behövde komma tillbaka på ett tag. Han kunde definitivt leva med det. Helst hade han bojkottat det gamla vraket för tid och evighet.

 Han gick in i kylrummet och kisade vaksamt in i dunklet, hann precis tänka att han önskade att ljuset fortfarande fungerade innan dörren slog igen bakom honom med en dov, slutgiltig smäll.

 ***

 Det var kolsvart, och han blinkade häftigt några gånger, försökte urskilja rummets former eller bara någonting vad som helst, men han var fullkomligt blind. Han svepte vilt omkring sig med pistolen, beredd att trycka av vid minsta ljud, och famlade skakigt runt i fickorna efter sin mobil, tappade den nästan innan han tillslut kunde hala fram den och fälla upp den.

 Det kraftlösa ljuset från displayen var sjukligt svagt i det totala mörkret, bara en liten aura av blekblått ljus en halvmeter omkring honom. Han blinkade igen och ansträngde ögonen för att kunna tränga igenom mörkret bortom cirkeln av ljus. Det fanns… saker därute, stilla och formlösa. Och sedan reflekterades det bleka ljuset tillbaka ur två mjölkiga livlösa ögon mot honom och han hoppade till häftigt nog att drämma skulderbladen hårt mot den stängda dörren. Vid dunsen blinkade många fler ögon till liv i det kyliga mörkret och svängde sakta runt för att stirra på honom.

 Dörren var helt slät bakom hans rygg, inget handtag på insidan, ingen väg ut. Displayen mörknade och i en enda rörelse slog han igen mobilen och snärtade upp den igen för att få tillbaka den på full styrka. Flera av ögonen hade redan kommit närmare, och han kunde höra dem nu, låga gurglande väsanden och ljudet av kroppar som rörde sig i mörkret.

 ”John!” vrålade han, och flera nya ögon tändes upp vid ljudet av hans röst. ”John, fan ta dig, öppna dörren!”

 Han vägrade att släppa vare sig telefonen eller pistolen och fick nöja sig med att banka klacken hårt mot dörren. Det hördes inte ett ljud utifrån, men den närmaste av de döda var redan så nära att han kunde se konturerna av det nästan-mänskliga ansiktet. Sammanbitet satte han en kula mellan de grumligt speglande ögonen och den kollapsade utan ett ljud. Andra tog snabbt dess plats.

 ”John!” skrek han igen, ”Kom hit!

 Mobilen gick in i viloläge igen – stäng, snärt – och återigen hade de kommit närmare bara på det hjärtslag det tog att få tillbaka ljuset. Han fyrade av ett skott, och ett till. Några av de döda längst bak hade kurat ihop sig och börjat äta av de egna fallna.

 Tre kulor kvar, fortfarande minst ett dussin ögon som stirrade tomt på honom. Inte tillräckligt. Långt ifrån tillräckligt.

 ”Fan ta dig din förbannade jävel,” skrek han tills halsen kändes riven och rå, sparkade hårt på dörren igen. ”Öppna den jävla dörren nu, kom igen nu, för i helvete! Snälla!

 Den närmsta klöste efter honom och han sköt den i ansiktet, kallt blod och hjärnsubstans skvätte över honom, och de bakom den gläfste dovt. Telefonen blev mörkare igen och han vågade inte stänga den ens för den sekund det tog att starta upp; det döende ljuset var det enda som höll dem på avstånd.

 Två kulor. Mer än ett halvt dussin av de döda. Han hade aldrig haft en chans.

Ljuset släcktes helt – stäng, snärt, skjut.

 En kula kvar. Bara en.

 Han ville inte vara vid liv när de började äta.

 ***

 John rynkade pannan vid ljudet av dörren som slog igen och vände sig bort från hyllorna med choklad och dammiga godispåsar bara för att bli stående blickstilla med smalnande ögon. De var bra, det fick han erkänna, han hade inte hört ett ljud och han hade ändå haft sinnena på helspänn.

 Minst två dussin, män och kvinnor stod redan i matsalen och han kunde se fler tyst svepa in genom dörrarna längst bort.

 De gled oberört genom det dammvirvlande solljuset, reflekterade hans undermedvetna. Levande, inte döda, då. Inte nödvändigtvis en fördel. De döda var enkelspåriga och förutsägbara. Människor däremot, desperata och hårda i desperata, hårda tider… Ingenting i världen var så grymt, så brutalt och så farligt som vanliga människor.

 De stod tyst och tittade på honom, och med en utstuderat långsam rörelse höjde han sina öppna händer och tog ett steg åt sidan, bättre utsikt över rummet så, och av en händelse ett steg närmare köket.

 ”Vi ber om ursäkt,” sade han sakta. ”Vi visste inte att båten var upptagen. Vi kom inte för att inkräkta.”

Han kunde höra dämpade dunsar bortom den solida stängda dörren till kylrummet några meter bort, men filtrerade ut dem för stunden. Ett felsteg nu skulle kosta båda livet. Någonting var inte helt rätt med de här människorna. De tittade fortfarande på honom, tysta, utan att röra sig.

 Varför, gnagde en fråga i bakhuvudet, varför om det bor människor på båten har ingen rört maten?

 Den närmsta av dem, en blek kvinna i medelåldern – smakfulla kläder, insjunkna ögon, totalt osmickrande axellång frisyr – betraktade honom som hon kunde läsa hans tankar.

 ”Så, om ni inte har något emot det så plockar jag ut min hetlevrade kollega ur kylskåpet och lämnar er ifred..?” Han provocerade medvetet med en fråga för att få en respons och tog ytterligare några steg åt sidan.

 ”Det går tyvärr inte,” sade kvinnan på andra sidan disken, utan varken illvilja eller hot. Ett sakligt konstaterande. ”Din vän är borta. Det skulle vara bekvämast för alla om du följde efter utan att ställa till med problem.”

 Ingen av dem såg ut att vara beväpnad, men någonting i deras blickar påminde om den obligatoriska jaktscenen i varje naturdokumentär någonsin filmad i Yellowstone, vargflocken som står tysta i ring kring den utmattade hjorten eller buffeln i mitten. Den är redan död – den vet det, de vet det, även om den för stunden fortfarande står upp utan en skråma och andas. Utgången kan alltid bara bli en enda.

 Olyckligt bara om bytet visar sig vara en tiger, tänkte han och drog humorlöst på läpparna.

 Dunsarna ersattes av en serie skarpare ljud – pistolskott – och han behövde inte räkna dem medvetet för att veta exakt när Emilio fick slut på ammunition. Läge att skynda på proceduren då.

 Tre långa snabba steg och en kort, koncis brottningsmatch med handtaget. Dörren for upp, Emilio till hälften föll, till hälften flög baklänges förbi honom och slängde hårt sin tomma revolver i ögat på varelsen som kraftlöst försökte följa efter.

 Nej du, tänkte John bestämt, vräkte bestämt igen dörren med hela sin tyngd, slängde en av sina pistoler på Emilio och vände sig om och sköt mannen som smugit sig på dem bakifrån i en enda rörelse. Fler följde efter – alldeles för snabbt, de rörde sig alldeles för tyst och snabbt! Vad de än var så var de inte mänskliga. Orörd mat i köket, kylrummet fullt av de levande döda… Det fanns ett svar där, i slutet av det makabra tankespåret.

 En enda resurs i staden som inte tog slut, framför allt inte om man hjälpte till att mata dem med olycksaliga förbipasserande… Det var elegant. Prydligt. Sjukt som fan.

 Emilio hade efter ett kort fumlande fått grepp om sitt vapen och vrålade ganska detaljerade svordomar på en kreativ blandning av engelska och italienska efterhand som han sköt mot allt som närmade sig. Katharsis för den stackars unge mannen utan tvivel, men inte alltför effektivt och idiotiskt som långsiktig strategi.

 ”Emilio!” ropade han, och suckade behärskat vid den föga oväntade bristen på reaktion.

 Amatör.

 Han slet sammanbitet fram en Plan B ur fickan och kastade den över disken, tacklade ner grabben på golvet och slängde sig ovanpå honom för att hålla idioten kvar på plats när granaten exploderade och världen blev bländvit och försvann.

 ***

 Det stank rök och regnade fortfarande träflis när John slet upp honom på fötter och gestikulerade skarpt mot bakdelen av restaurangen. Hans huvud ringde och han hörde knappt ett ord. Inte för att det behövdes – ut, härifrån, ja tack.

 Hans fötter ville inte riktigt lyda, men han studsade milt mot en vägg, klängde sig mot ett bord och lyckades arbeta sig i ungefär rätt riktning. Han ville egentligen inte se sig om men kunde inte låta bli – om något fortfarande levde bakom dem så syntes det i alla fall inte genom den tjocka stinkande röken.

 John tog uppenbarligen inga risker – sparkade upp nödutgången, tog några vida kliv över däck och svingade över relingen. Emilio var inte långt efter – fallet var hisnande, vattnet stenhårt, blygrått, iskallt. Han kom upp till ytan och flämtade efter luft, trampade vatten så gott det gick i kängor.

 John hade sjögräs i sitt annars alltid så perfekt kammade hår, och en del av Emilio ville bara gapskratta, men han bet det hårt tillbaka. Inte fler panikutbrott, tack. Nej.

Valhänt simmande mot en säkerhetsstege tog de sig upp på kajen, stirrade tillbaka mot färjan som fortfarande bolmade tjock svart rök ur de krossade fönstren.

 Hoppas den brinner till grunden. Skrovet. Vad båtar nu brinner till, tänkte han hätskt. Brinn, din satan.

 John rätade på sig först, strök sjögräs ur håret med en min av renodlad avsmak, tippade vatten ur de förstörda designskorna så gott det gick.

 ”Solen är på väg ner,” sade han, sakligt som om han förde en konversation över en kopp eftermiddagskaffe. ”Dags att gå om vi inte vill sova utomhus inatt.”

 Fan heller.

 Med en sista svart blick åt båten till följde Emilio efter, skyndade på stegen. Det sista han ville just nu var att behöva vandra längs de oskyddade gatorna efter solnedgången.

 ”Jag säger att båtplanen är en dålig idé.” sade han när han kom ikapp, försökte matcha Johns otvungna likgiltighet. ”Jag röstar mot den nästa gång. Aktiv opposition. Jävligt aktiv.”

 Lönnmördaren sade inget, men drog på mun. Emilio släppte ut en djup suck och drog handen genom sitt blöta hår.

 ”Låt oss bara… låt oss inte göra det här igen, okej? Okej.”

 ”Amatör,” sade John, men han sade det som en komplimang och för en gångs skull kände Emilio inte för att bråka.

 Jävla gubbfjolla.

.

Universum: Moribund

Skrivkurs Kreativt Skrivande HGO 2012

Uppgift: ”Spänning”

This entry was posted in Måla Med Ord, Moribund and tagged , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Stå Aldrig Still, Vänd Dig Aldrig Om (Kreativt Skrivande 2012)

  1. Tim says:

    Jag vill också läsa mer! Dessutom har jag mysigt varma minnen av att få höra den här berättelsen face to face i julas=)

    • Marta says:

      Jag ville bli arkeolog ne4r jag var liten, var helt inste4lld pe5 det o proade tom pe5 en arkeologiskutgre4vning i 8:an. Har alltid varit duktig i skolan och fe5tt hf6ra att jag kan bli vad som helst men finns ambitionen de4r? Nej! Vill och har alltid velat leva ett helt vanligt Svenssonliv med hus man, barn o hundar. O de5 kan man inte ha ne5got toppjobb eller en utbildning som inte ger se4kert jobb eller inkomst. De4rff6r jobbar jag idag som underskf6tarska pe5 Hospice SUS efter varierande hf6gskolestudier, men det e4r inte min drf6m. Ne4sta e5r ska jag bf6rja plugga till sjukskf6terska, ff6rskole4rare eller tandhygienist. Inga drf6myrken men bra yrken. Helst skulle jag vara rik o plugga religionsvetenskap och genusvetenskap hela livet, jobba idellt pe5 djurhem och ste4lla upp som expert i olika program. Se5 blir det inte, men lycklig, det e4r jag e4nde5 =)

  2. Misch says:

    MER, MER!! Behövde gå på toa för 20 minuter sen men kunde inte slita mig :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>