Notice: wpdb::prepare kallades felaktigt. The query argument of wpdb::prepare() must have a placeholder. Se Felsökning i WordPress för mer information. (Detta meddelande lades till i version 3.9.0.) in /customers/f/4/6/silvystrand.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 3115 Notice: wpdb::prepare kallades felaktigt. The query does not contain the correct number of placeholders (0) for the number of arguments passed (1). Se Felsökning i WordPress för mer information. (Detta meddelande lades till i version 4.8.3.) in /customers/f/4/6/silvystrand.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 3115

En Kväll Som Alla Andra – Fast Kakorna Var Något Torra (Kreativt Skrivande 2012)

En Kväll Som Alla Andra (Fast Kakorna Var Något Torra)

 

Ljuset från den muntert sprakande brasan målade salongen och de tunga draperierna i varma toner av brandgult. Väggklockan tickade lojt och den trögt virvlande dimman utanför fönstret dämpade alla andra ljud från omvärlden. Rummet var ombonat, trivsamt och knappt en fläck av blod, krita eller ektoplasma stod för tillfället att se på den något luggslitna mattan.

 

Doktorn slog sig ner i den ena karmstolen vid brasan och serverade sig en kopp rykande hett te ur den ornerade silverkannan på brickan mellan stolarna. Så en liten slurk konjak i teet för värmens skull. En måhända ganska mycket större slurk i koppen bredvid hans.

Rummet var fyllt av fascinerande fynd och souvenirer från hans många resor, hängande från väggarna, prydligt ordnade på hyllor och soffbord – och sittande i stolen tvärs över det lilla serveringsbordet från honom.

Ninjan lutade sig tillbaka i den andra bolstrade karmstolen och föreföll djupt försjunken i ett hundörat shillingtryck, tillsynes fullt uppslukad av – vinkeln gjorde titeln svårläslig – någonting den mest fasansfulla någonting.

 

Dr. Engelhart plockade upp sin kopp och rörde skeden runt med ett melodiskt klingande ljud mot den tunna porslinet. Smuttade på teet och sträckte ut sina långa ben framför sig. Hans illvilliga lilla demonfamiliaris hade stulit en handfull småkakor från brickan och låg förnöjt draperad längs gardinstången med sitt byte. Elden sprakade. Klockan tickade. Rummet var stilla. Han ställde ifrån sig koppen igen.

”Det låg en skorpion i min säng igår kväll,” sade han prövande. Kaito fortsatte läsa utan att röra en min. Hans enda svar var viskningen av papper när mannen vände blad.

”Det var förvisso en mycket liten skorpion,” fortsatte han. ”Knappt två tum. Euscorpius flavicaudis. Totalt harmlös för människor, om jag inte misstar mig.”

”Det är svårt att hitta bra skorpioner i London,” sade Kaito utan att titta upp. ”Speciellt vid den här tiden på året. Du får ta det för vad det är.”

En varm känsla spred sig kring doktorns hjärta. Det var rörande att veta att ninjan ansträngt sig för hans skull.

”Det var en mycket fin skorpion,” försäkrade han. Han hade i själva verket inte ens sett den förrän han redan råkat mosa den med ena hälen. ”Jag blev så lamslagen av fasa att jag trodde mitt hjärta skulle stanna i bröstet på mig.”

 

Hans presumtiva baneman gav honom en misstrogen blick under den rufsiga luggen, uppenbarligen inte på humör att daltas med. Doktorn flinade milt tillbaka.

”Jag tror förvisso att ett visst urval dödliga ormar står att finna om man frågar runt på rätt ställen. Eller måhända någon varietet av gift, om nu inga lämpliga små mördare finns tillgängliga?” föreslog han hjälpsamt. ”Möjligen en strypsnara under kudden..?”

Kaito sänkte sin slafsiga skrift ner i knät och gav honom en hotfull blick som fick hans hjärta att slå dubbla slag. Dr. Engelhart hade aldrig på sina långa resor mött en tiger med mörka ögon, men om en fanns, slog det honom, skulle dess blick se ut just så. Brännande hotfull och oläsbar.

”Försöker du tala om för mig hur jag ska göra mitt jobb?” frågade ninjan sammanbitet. Doktorn slog oskyldigt ut med sina långfingrade händer.

”Enbart som ett välmenande förslag! Du har ju trots allt inte, hrm, rönt så stora framgångar hittills.”

 

Detta var onekligen sant. Det var nu många långa år sedan en kränkt ung japan i ett ögonblick av ungdomlig fanatism först uttalade sin dödsdom över en snokande upptäcktsresande gai-jin. Bara snabba reflexer och en lägligt förekommande lerkruka applicerad med viss kraft över det mörkhåriga huvudet hade räddat hans liv den där allra första gången. Doktorns ögon dimmade nästan igen av rörelse vid minnet.

 

Hans ninja väste förorättat och drog svepande sin katana från dess praktiska plats bredvid morgontofflorna.

”Den dag jag väljer att ta ditt liv,” morrade han fram mellan sammanbitna tänder och vilade den rakbladsvassa eggen mot doktorns hals ovanför kravatten, ”kommer ditt orena engelska blod fläcka marken innan du får fram ett ord till.”

”Mattan,” sade Engelhart och satt mycket, mycket stilla, försökte att inte svälja med svärdet pressat mot adamsäpplet. Ninjan gav honom en tom blick.

”Vad?”

”Mattan,” upprepade han. ”Inte marken. Kan du tänka dig vad Mrs. Parker skulle säga om du blodade ner hela morfars persiska matta? Den är antik.”

Han var själv mycket noggrann med att endast rita ut sina experimentella magiska cirklar under mattan, och då bara i diskret lättborttvättad krita; tanken på Mrs Parkers reaktion på stora permanenta blodfläckar var direkt skräckinjagande.

Kaito sänkte instinktivt svärdet en aning och doktorn drog ett skälvande andetag när den brännande kalla metallen lämnade hans blottade hud.

”Jag kan kasta dig genom fönstret och sedan döda dig,” muttrade ninjan, men han hade tappat sitt momentum och petade mest trumpet med svärdsspetsen mot doktorns västknappar.

”Men vi är bjudna till Dewhursts på middag imorgon,” sade Engelhart diplomatiskt och försökte att inte låta den vassa eggen nära hjärtat påverka honom. ”Det skulle se illa ut om vi fick lämna återbud kvällen innan för att du kastat ut mig genom fönstret och dödat mig. Ytterst opassande.”

Kaito lade irriterat ner svärdet att vila över knäna ovanpå sitt magasin och stack handen i innerfickan efter sin läderbundna kalender. Han bläddrade och gjorde en grimas när hans sökande finger mycket riktigt nådde bjudningen ifråga.

”Nåväl. Jag har ingenting inplanerat i övermorgon,” sade han.

”Föreläsning på universitetet hela dagen,” sade doktorn och ryckte urskuldande på axlarna. ”Hur ser torsdag ut för dig?”

Kaito vände blad och smalnade med ögonen.

”Månadens stora tillställning på Dionysos. Någon slags kulturell festlighet, den preussiske konsuln är tydligen inbjuden.”

Doktorn rynkade förebrående pannan.

”En ölfest nu igen? Du vet hurdan du blir av öl.”

 

Hans ninja hade efter herrklubbens första ölfest kommit hemstapplande i gryningen, kräkts på yttertrappan och ramlat raklång i hallen. Mrs Parker, som varit i full färd med att förbereda frukosten, hade utan pardon utsatt mannen för inhumant fördömande blickar, en lång föreläsning om passande civiliserat uppförande och en brödkavel. Njurpaj till middag hade förekommit i straffskalan i upp till en månad efteråt.

 

Kaito gav honom en kall blick och lade handen på svärdshjaltet igen.

”Jag är tillgänglig på fredag,” sade han frostigt.

Doktorn slöt sina bleka ögon och gick igenom veckans dagar i huvudet och nickade slutligen.

”Ja, jag tror mig nog kunna stå till förfogande på fredag. Efter lunch.”

Gott,” sade ninjan och stack stelt svärdet i skidan och ställde det tillbaka på sin plats bredvid tofflorna. ”Då dödar jag dig på fredag, utomhus, som den hund du är.”

”Jag skall föra in det i min kalender,” nickade doktorn och höjde sin tekopp i en förnöjd salut.

 

Kaito hade svurit att döda honom i över tio års tid nu. Hittills hade det inte blivit av.

Men sanningen, den starkaste tjuskraften var att man med ninjan aldrig visste säkert – och ingenting fick en man att uppskatta livet så innerligt, så intensivt som att ständigt dela det med sin mördare in spe.

 

I synnerhet när man lärt sig exakt hur mycket konjak det behövdes i sin mördares kvällste för att få honom med sig i säng.

 

Universum: Gate of Mists

Skrivkurs Kreativt Skrivande HGO 2012

Uppgift: ”Relationer”

This entry was posted in Gate of Mists, Måla Med Ord and tagged , . Bookmark the permalink.

2 Responses to En Kväll Som Alla Andra – Fast Kakorna Var Något Torra (Kreativt Skrivande 2012)

  1. Tim says:

    *Stolt lillebror* MYCKET fängslande berättelse ^^

  2. Misch says:

    Jag är så glad! Äntligen kan jag tycka om dina historier, helt beroende på att jag kan läsa dem själv i lugn och ro. Väldigt rolig :) Du MÅSTE fortsätta att skriva!
    Mams

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>