Notice: wpdb::prepare kallades felaktigt. The query argument of wpdb::prepare() must have a placeholder. Se Felsökning i WordPress för mer information. (Detta meddelande lades till i version 3.9.0.) in /customers/f/4/6/silvystrand.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 3115 Notice: wpdb::prepare kallades felaktigt. The query does not contain the correct number of placeholders (0) for the number of arguments passed (1). Se Felsökning i WordPress för mer information. (Detta meddelande lades till i version 4.8.3.) in /customers/f/4/6/silvystrand.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 3115

Gå Över Revbenen (Kreativt Skrivande 2012)

Anak hade redan förlorat en son.

Det var med en svallning av stolthet och hjärtkramande oro han betraktade sin yngste son förbereda sig inför sin mandomsrit, följd av flickornas beundrande blickar. För ett ögonblick var han tvungen att vända sig bort och svälja hårt för att kunna andas.  Hans förstfödde hade gått förlorad långt innan han fått genomgå sitt mandomsprov. Bara en litet barn, omfamnad och neddragen i de blå djupen av den nyckfulla havsgudinnan när han skrattande lekt i de grunda tidvattenspölarna.

Nu stod Malolo istället på den yttersta stranden där hans bror aldrig fått gå, med korallpärlor inflätade i håret och röda ockrastreck på sina solbrända kinder. Morgonsolen själv kunde inte lysa klarare än hans leende då flickorna fnittrande och viskade uppskattande sinsemellan, men Anak kände sin son väl nog att se nervositeten i hans blick bakom de blixtrande vita tänderna och skrattande ögonen. Precis som det skulle vara, tänkte hövdingen och blinkade bort sorgetårarna.

En pojke skulle ge sig ut på sitt livs viktigaste resa för att vinna sin vuxna själ, sin mana, och en man skulle komma åter i hans ställe. I sitt hjärta bad han gudarna att vara barmhärtiga, att sända honom hans enda son säkert tillbaka. Han ledde sitt folk i de rituella bönerna, och med ett hjärta som värkte av sorg och oändlig stolthet såg han Malolo vända sig bort och styra stegen över korallrevet med huvudet buret högt. Som en man.

 

***

De kallade korallrevet mellan öarna för Revbenen – vid lågvatten blottades det och stack fram höga vita klippor som krökta klor ur vågorna. Stenen var hal och vass och i vattenpölarna levde ma’au, bitande stenar som kunde få en oförsiktig fot att svullna och spricka sönder som en övermogen frukt. Malolo gick sakta. Ingen skam vore större än att tvingas vända tillbaka utan att ens ha korsat Revbenen! Att för evigt förbli en halvman, en klumpig pojke i kvinnornas ögon.

Havet skummade och sjöd som en kokgryta på båda sidor om det slingrande revet och han rös vid tanken på gudinnan som dväljdes under ytan. Sedan hans gammelfarfars dagar hade havsgudinnan Paualua hedrats som hövdingafamiljens beskydderska, men innerst inne hade han aldrig kunnat glömma att hon hade tagit ifrån honom hans bror trots att de så troget åsidosatt alla andra gudar för att tillbe och dyrka endast henne.

”Gudarna är nyckfulla,” var allt hans far hade sagt, men han hade gråtit när han sade det.

Malolo mumlade ändå en vördnadsfull bön riktad mot det skummande vattnet. Han behövde allt beskydd han kunde få på sin resa. Mäktigare, farligare gudar väntade.

Den fuktiga sanden var varm under hans försiktiga fötter när han tillslut klev iland på den heliga ön och han stannade upp och drog ett djupt andetag. Tidvattnet hade redan hungrigt börjat gnaga i sig korallstigen han lämnat bakom sig. Ingen återvändo nu, inte förrän hans resa nått sitt slut.

En häftig längtan att titta tillbaka kom över honom, att få se välbekanta ansikten och veta att den vanliga levande världen fortfarande fanns kvar där bakom hans rygg. Men män såg sig inte om, bara små pojkar, så han sträckte på ryggen och började gå.

 

***

Den smala stigen klättrade brant mellan höga gröna träd och kantiga svarta klippblock. Här vandrade bara de vilda djuren – och andarna och gudarna. Elentis ö var tapu, helig och förbjuden för de levande. Bara den som inte längre var pojke och inte ännu man fick vandra här, en enda gång i sitt liv.

Mjukt solljus silade ner genom grenverkets svalka och efterhand som han klättrade uppför berget avtog hans rädsla. Han var Malolo, hövdingason, och innan solen gick ner skulle han välkomnas i de unga kvinnornas armar som en man. Han hade storslaget lovat vackra Taelela en slinga av eldgudens hår så hon kunde trä ett finare pärlband än någon annan kvinna någonsin burit, och hon hade skrattat. Hon var väldigt vacker när hon skrattade.

När den brännande middagssolen krympt skuggorna till små pölar av mörker rakt under träden stannade han och drack ur en ström med klart vatten. En färgglad himmelsfågel studerade honom med vagt intresse och han kunde inte motstå frestelsen att sträcka ut en hand och röra den långa färgglada fjäderdräkten. Fågeln gav till ett förorättat krax och flaxade knyckigt iväg och han skrattade högt. Djuren här hade väl inte sett en människa ofta nog att rädas dem! Eller hade det kanske varit en ande? Hans leende flöt bort från läpparna och han ropade hastigt en ursäkt efter fågeln, för säkerhets skull. Gudarna var nyckfulla, och obarmhärtiga i sin förtrytelse.

Han plockade upp sin noggrant inslagna offergåva, en magnifik dolk i magisk blanksten som kostat hans far femtio pärlband i långväga handel, och kunde knappt motstå frestelsen att veckla fram den och beundra den i solljuset. Istället skvätte han sin varma panna med kallt vatten och reste sig för att fortsätta sin färd. Det var varmare nu, och stigen var brantare, skuggorna färre.

Berget skälvde sakta under hans fötter, ett långsamt stadigt andetag, och jorden på de höga sluttningarna var blandad med grus och fin aska. Han tvingade sig att inte dra upp axlarna som en rädd pojke, men varje gång berget andades under honom darrade han till. Träden blev färre och jorden gråare ju högre upp under himlen han kom, det knarrade av aska under fötterna och gnisslade mellan hans tänder.

Tillslut nådde han upp till molnen, en grå dimma som var våt och torr på samma gång, och det luktade bränd sten och sot. Röken virvlade tungt runtomkring honom och han tyckte sig ständigt ana dunkla skepnader i ögonvrån. Just nu önskade han att han inte skrutit fullt så självsäkert för sina vänner om sina kommande stordåd. Alla nya män kom tillbaka och försäkrade att guden visat sig för dem, personligen mottagit deras gåvor och välsignat dem, men alla visste att de ljög. Det där var ju bara något man sade.

Men några hade kommit tillbaka bleka, tysta och inte sagt någonting alls. Inte förrän efter många koppar kava sent i de mörkaste nätter, då de darrande mumlat om brinnande ögon och en närvaro som tyngden i djupa vatten.

Och somliga, några få, kom inte tillbaka alls.

Malolo ryckte till när han tyckte sig ana ännu en skepnad i ögonvrån och bestämde sig där och då för att han faktiskt helst inte alls ville ha några personliga välsignelser, och att Taelela fick klara sig utan några hårslingor, så vacker hon var.

Luften var stekhet nu och han svettades, släpade fötterna efter sig och undrade om dessa höga sluttningar var tillräckligt heliga för att man skulle kunna lägga ner sin offergåva, be sina böner och ge sig av med hedern i behåll. Knappt hade han tänkt tanken till slut förrän han nästan trampade på en obsidiandolk, halvt begravd i askan. Någon annan hade tydligen tänkt samma tanke – när han kisade i diset kunde han se dussintals enkla små altaren av hopsamlade stenar bland klipporna, strödda med pärlband, knivar och benrester. Han bet ihop och sträckte på sig. Rädda små pojkar kanske slängde sina gåvor och sprang tillbaka hem, men han var en hövdingason och han tänkte följa vägen till slutet. Det var där, i eldskenet på toppen, som de bästa själarna fanns hur som helst, den mana som skapade mäktiga hövdingar, krigare och magiker om man kunde snärja den med sin offerbön. Han höll en hand över näsan för att hålla ute den värsta virvlande askan och fortsatte vidare uppåt.

 

***

Den beslöjade solen och glöden från bergets brinnande hjärta färgade dimmorna röda när han tillslut nåde krönet, och hans knän var så svaga av nervositet och utmattning efter den långa klättringen att han nästan snubblade omkull. Överallt låg skatter av obsidian, snidade benprydnader och blodfärgade trasor av mönstrade mullbärstyger. Berget andades tungt, kokade inuti med ett dån som tryckte över öronen, och han kände sig plötsligt oändligt liten. Han slickade sig om läpparna och grimaserade åt den otäcka smaken av salt svett och aska. Vid randen av den brinnande avgrunden vecklade han vördnadsfullt fram sin offerdolk ur det skyddande papperstyget och förundrades åt hur blankstenen drack värmen ur luften och blev lika brännande het själv.

 

När han tittade upp insåg han som ett hårt slag mitt i maggropen att han inte var ensam.

Elenti, den högste av tvillingöarnas gudar, stod inför honom med sitt mörkt pauaskimrande hår och röda slöjor svallande i den flimrande varma luften som fenorna på en fisk i strömt vatten. Malolo kraxade till och föll ner på knä och bad tyst till alla förfäders andar att guden inte måtte ha hört hans högmodigt lättsinniga löfte till Taelela.

Elenti stod tyst och mäktig, och lät en blick mer bländande än solskivan vid middagstid glida över honom. Han kröp ihop och höll upp den magnifika dolken som en sköld framför sig, lät läpparna forma de uråldriga offerböner hans spruckna pojkröst inte bar att uttala.

”Gudinnebarn,” fnös guden, och hans röst ekade och speglades i vulkanens muller. ”Havsdyrkare, gudinnedyrkare – har din förrädiska ätt så glömt de gamla sederna att du bär fram köpta offergåvor till din gud?”

Blankstenen glödde så het i hans händer att han tvingades släppa dolken ner i den mjuka askan. Elentis smyckade röda fötter steg in i hans synfält och han stirrade skräckslaget upp i det bistra ojordiska ansiktet.

”Jag varnade din faders far i en dröm att han valde en farlig stig den dag han satte gudinnan över mig i sina böner,” fortsatte guden och lade sina beslöjade armar i kors över bröstet. Malolos mage kändes som när man just dykt från den högsta klippan men ännu inte slått igenom vattenytan.

”Jag varnade din far i en vision när han kom till mig för att vinna sin själ för snart tre dussin år sedan. Och ändå!” Vulkanens muller steg morrande och berget skälvde argt under honom. ”Ändå kommer du krälande hit, hövdingason, med gudinnans böner på dina läppar! Med falska, köpta offergåvor som inte spillt en droppe av ditt eget svett, ditt eget blod!”

Malolo gnydde kvävt och försökte kräla bakåt på knän och armbågar utan att det märktes vad han gjorde. Inte ens efter en hel natts drickande hade männen någonsin nämnt något sådant här. Det lät avgjort inte som en välsignelse.

”Låt det inte sägas att jag inte var barmhärtig,” sade guden och höjde sin hand. ”Låt det inte sägas att din svekfulla ätt inte fick mer varning än ni förtjänte. Nå så dö då, du och din blodslinje, välj att dö som de gudinnedyrkare ni är, till andras lärdom.”

Berget vrålade och stegrade och slungade brinnande aska milshögt upp i skyn, och utan att han själv visste hur det gick till fann sig Malolo tillbaka på fötter, springande som en vind-ande bort, bort från kratern och guden så fort benen bar honom. Han hörde ett vredgat utrop bakom sig och insåg att han nog förmodats möta sitt öde med manlig tapperhet. Nej, nej, nog med låtsad manlighet! Hans fötter flög fram över den virvlande askan när brinnande stenar större än kanoter dundrade ner bland de glesa träden omkring honom.

Överallt i den virvlande dimman tyckte han sig skymta gudens röda gestalt och han sprang nerför det ursinniga berget fortare än någon väl sprungit någonsin förut, sprang blint genom rök och eld och aska. Långt nedanför sig såg han Revbenen resa sig ur tidvattnet och nästan snyftade av lättnad. En mans pilgrimsfärd var över samma stund han korsade korallrevet, så sade de uråldriga sedvänjorna. På andra sidan väntade verkligheten, den levande världen, där det inte fanns svartsjuka gudar och aska och eld och där inte själva marken ruskade sig som ett sårat djur under ens snubblande fötter.

Så nära! Hans lungor brann och fötterna hamrade när han till sist kastade sig över den fuktiga sanden och ut på det skrovliga korallrevet mot säkerheten.

 

***

Bara en gång tidigare hade Anak känt samma fasa som när det heliga berget exploderade i skymningen. Bara en enda gång, när gråtande kvinnor kommit med budet om hans lille Tufues död i havet. Någonstans där på det brinnande berget fanns nu hans ende levande son och hjärtat var plötsligt för stort, för söndertrasat för hans bröst.

Han hade vakat med sitt folk vid revet hela den långa dagen, väntat med olidlig stolthet och oro på den unge man som snart skulle komma vandrande tillbaka till dem. Men berget brann, den högste hade dömt annorlunda. Inombords ville han bara rasa mot alla nyckfulla gudar som så lättvindigt lekte med människors liv såsom hajar kastar runt med hjälplösa sälungar, men det var bara tomt och tyst och kallt därinne, för sargat ens för sorg.

Förblindad såg han inte ens Malolo förrän ett sus gick genom gruppen och hans hustru klamrade med vita fingrar kring hans arm, slet upp hans blick mot det stigande revet. Över den fjärran stranden sprang hans son, avtecknad som en skugga mot eld och rök, ut över revet tillbaka till de levande sprang han, och Anak skrek med de andra tills hans hals värkte.

Men så tvärstannade pojken, vände sig i fasa när vattnet i pölarna omkring honom började bubbla och koka. Ur röken på den fjärran stranden trädde Elenti, den högste själv fram, röd och brinnande, och omkring Anak föll folk på knä med utrop av förvåning och rädsla. Malolo stod som förstenad ute på revet och tiden tycktes plötsligt stå stilla. Men när guden höjde sina brinnande händer mot pojken vrålade Anak ursinnigt och rörde sig utan att tänka.

Han hade redan förlorat en son. Han tänkte inte förlora en till, vad de helgade gamla sederna än må säga. Guden hade ju själv brutit dem genom att lämna sin ö för att småsint fördöma en pojke som redan nått det fredade revet!

Med all sin själ, all sin mana, allt sitt blödande faderhjärta slungade sig hövdingen framför sin son i samma stund som elden omslöt dem; han steg framåt och slog ut med sina armar som för att slita till sig lågorna ur gudens grepp och betvinga dem. Och någonting omöjligt hände där på revet, där elden brann klarare tills inga ögon längre kunde se på den, någonting hände där en faders kärlek och mod mötte en guds krafter och övervann dem.

 

***

Malolo kände värmen omsluta dem, men som en solvarm sommarbris, inget mer. Hans far hade fångat eldklotet och brottades med den som en man som kört spjutet i en anfallande vildgalt. Bredbent, rotad i den jord han härskade över kämpade han, och till sist stöp elden som ett nedlagt djur, löstes upp i intet i hans stora händer.

När det bländande ljuset falnade stod de ensamma och orörda kvar, Malolo och hans far. Borta var elden och guden, och bergets muller hade tystnat i fjärran. När ljudet återvände till världen var det med bränningars brus och fågelskrin, med folkets stigande jubel från verklighetens strand.

Drömlikt fick de liv igen, och Malolo var bara lite generad när hans far fångade honom hårt i sina solsvedda armar och höll om honom som om han aldrig tänkte släppa taget. Det gjorde inget att alla såg, inte egentligen. Efter den här resan skulle ingen någonsin kunna säga att han inte var man nog.

När Anak tillslut släppte taget och försökte se ut som att han inte alls grät tårar av lättnad och stolthet log han bara brett, och skrattande började de gå sida vid sida tillbaka till den levande världen. Nyfödda sagor och legender viskades till liv innan de ens nått fram till stranden. Vilken mandomsrit! Vilket gudomligt eldprov och sant hjältemod!

Någonting som aldrig hänt förr hade utspelat sig där på revet i elden men för stunden var det dem mer än nog att de trotsat det gudomliga och obegripligt, mirakulöst triumferat.

En pojke hade gått över revet och kommit tillbaka som en man.

Men ingen visste ännu att en fader gått över revet och kommit tillbaka som en gud.

 

 

Universum: Tala Atualua

Skrivkurs Kreativt Skrivande HGO 2012

Uppgift: ”Resor (yttre och inre)”

This entry was posted in Måla Med Ord and tagged . Bookmark the permalink.

One Response to Gå Över Revbenen (Kreativt Skrivande 2012)

  1. Misch says:

    Puh! Som vanligt vill jag ha MER, MER, MER!! Så himla spännande :p , vill veta vad som händer sen. Njuter varje gång jag läser och tycker OM vad du skriver.
    Kram från stolt moder

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>