Notice: wpdb::prepare kallades felaktigt. The query argument of wpdb::prepare() must have a placeholder. Se Felsökning i WordPress för mer information. (Detta meddelande lades till i version 3.9.0.) in /customers/f/4/6/silvystrand.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 3115 Notice: wpdb::prepare kallades felaktigt. The query does not contain the correct number of placeholders (0) for the number of arguments passed (1). Se Felsökning i WordPress för mer information. (Detta meddelande lades till i version 4.8.3.) in /customers/f/4/6/silvystrand.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 3115

Ska du misslyckas, så misslyckas åtminstone ordentligt.

”Jag kan inte rita” säger hon till mig, med ett kaxigt leende och nånting lite trotsigt i tonfallet, som om att hon utmanar mig att bevisa att hon fel. Det är ju trots allt därför jag är där. En klass åk 5-6 som ska att rita illustrationer till en berättelse de skrivit i skolan, med mig på plats en timme eller två för att prata om hur man jobbar som illustratör, och för att hjälpa dem igång med inspiration och små smarta tips om teckning.

Och nu tittar hon uppfordrande på mig och säger med ett tunt lager nonchalans brett som smör över trots och hopp att hon minsann inte kan. Bibliotekarien som också är med oss för dagen påpekar snabbt att hon ju visst kan rita, hade hon inte en bild där nyss som var jättefin?

Med samma leende trotsighet plockar hon fram ett hopknycklat papper ur bänken och vecklar upp det. På pappret finns bara ett kludd av blyerts, vassa streck fram och tillbaka, fram och tillbaka, som aggressivt helt täcker vad som en gång fanns ritat där. Hon håller upp pappret och drar det uttrycksfullt i småbitar. Och det sticker till nånstans i hjärteroten, för jag minns frustrationen, och jag förstår precis. Svårare att sätta ord på det, men jag ser henne stadigt i ögonen och ger det ett försök.

”Vet du vad,” säger jag. ”Det är lätt att göra det lätt för sig. Det är vad många nöjer sig med. Att rita något enkelt, rita av en Kalle Anka-figur och höra folk säga att man är duktig för att det blir likt. Men när man försöker rita något själv, något som är riktigt bra och det blir fel… då blir det istället riktigt dåligt, för att det syns att det är tänkt att vara något bra men som misslyckats. Men det är jäkligt modigt. Att försöka sig på det svåra istället för att ta den lätta vägen ut. För om man inte ens försöker, om man bara ritar sådant som är lätt blir man aldrig bättre.

Vet du att vi som människor, i våra gener, varenda liten cell i din kropp – allt är inställt på att veta hur en människa ser ut. Det är det första ett spädbarn lär sig. Vi vet exakt hur människor ser ut, kan läsa deras ansikten och humör bara man tittar på dem. Så när du försöker rita en människa så gör du det svåraste som finns. Ribban här uppe, du har gett dig själv den tuffaste utmaningen, tacklat det allra svåraste som finns att rita. Det är inte konstigt att det är svårt, för vi ser så himla tydligt när det blir det minsta fel.

Och första bilden kanske blir *pruttljud* och andra bilder kanske blir *pruttljud* men tionde bilden? *mycket mindre pruttljud* Och tjugonde? *knapp liten fis* och trettionde, fyrtionde… Då är det *uppskattande smack med tungan* istället. För att man vågat utmana sig själv, vågat försöka, fast det blir fel och man blir irriterad och besviken.

Det är helt okej att rita över och knyckla ihop och riva sönder de bilderna. Man behöver inte visa för nån. Det viktiga är bara att man fortsätter försöka fast det blir fel. För det är då man tillslut blir riktigt, riktigt bra.”

Detta mindre tal senare flinar jag lite och frågar ”Så. Känner du dig rå-peppad nu?”
”Näe,” säger hon och himlar med ögonen, men flinar tillbaka, och trotset är borta. Vet inte om hon tror mig, men nåt gick fram. Vi går igenom bilden hon vill rita steg för steg, och även om hon suckar och stönar lite så lyssnar hon uppmärksamt.

Jag vet inte hur hennes bild blev tillslut, men efter lektionen, när jag packar ihop för att gå kommer hon och en liten fnittrande grupp tjejkompisar spontant framsipprande i flock och säger hejdå. ”Tack för att du kom hit. Du är verkligen jättebra på att rita,” säger de. ”Och så är du bra på att förklara och få en att vilja rita själv.”

Fuck, yes.

Jag tror det är det som är den absolut största behållningen med att undervisa. Ibland, i de där ögonblicken när man verkligen anstränger så helhjärtat för att nå fram till någon lyckas man ibland uttrycka även för sig själv (om än lite utsvävande och med hjälp av pedagogiska pruttljud) de allra, allra viktigaste små sanningarna i livet.

Siktar man på det mediokra kommer ens potentiella misslyckanden också att vara bekvämt små och hanterbara. Men vill man göra något riktigt stort måste man också tillåta sig att göra riktigt stora misstag, och inte se dem som misslyckanden utan bara som nödvändiga steg på vägen mot målet.

There you have it. Nu förtjänar jag banne mig choklad.

This entry was posted in När Jag Älskar Mitt Jobb. Bookmark the permalink.

3 Responses to Ska du misslyckas, så misslyckas åtminstone ordentligt.

  1. Per Strand says:

    Fan vad bra du är! =)
    *imponerad*

  2. KSena says:

    Helt fantastiskt. Helt otroligt fantastsikt. Vilket underbart liv du lever….

  3. Björn Strand says:

    Silvy, dotra mi, Du är fantastisk. Du gör skillnad och jag är SÅ stolt över dig!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>